Nyhetsportal

rss

Här presenteras nyheter som har publicerats av Södertörns högskola. Du kan hitta fler nyheter eller se specifika nyheter genom att använda ett filter till höger.

  • 2017-11-09

    Miranda och Lovisa skrev sin C-uppsats i Nepal

    Med en adress nedskriven på en lapp landade Miranda Kalpouzos och Lovisa Hulthén i Katmandu i november i fjol. Framför dem låg tio dagar som la grunden till deras C-uppsats – men också gav upplevelser och lärdomar för livet.

    Miranda Kalpouzos & Lovisa Hulthén– Vi visste tidigt att vi ville skriva vår uppsats utomlands, säger Miranda och får medhåll av Lovisa. Redan på våren 2016 började vi titta på olika ämnen och organisationer att studera och undersökte finansiering.
    Efter fem terminer med teori ville de ta chansen att verkligen få studera verkligheten. Det visade sig vara svårare än de trott att få hjälp att ordna uppsatsskrivande utomlands så Lovisa och Miranda fick jobba hårt både för att få administrationen på plats och med att spara ihop pengarna till resan. Till slut var i alla fall allting ordnat och de skulle under tio dagar besöka organisationen Gatubarn i Nepal för att observera och göra intervjuer.

    – Först besökte vi barnhemmet medan barnen var på skolan, berättar Lovisa. Vi fick träffa personalen som visade runt, berättade om strukturen, om sin pedagogik och om verksamhetens mål.

    Barnen får vara barn igen

    Uppsatsen ” Inget barn ska hamna på gatan igen - En kvalitativ studie om barnhemsarbete för att stärka gatubarnen i Nepal” syftar till att få en ökad förståelse om hur en organisation och personal på organisationens barnhem i Nepal arbetar med gatubarn. Studiens fokus är att undersöka hur organisationen och personalen arbetar för att skapa en trygg tillvaro för barnen och bygger både på intervjuer med personalen och på Lovisas och Mirandas faktiska observationer. Däremot intervjuade de inte barnen – men träffade dem och pratade mycket med dem.

    – Det var helt fantastiskt att träffa barnen! Utbrister Miranda. Jag blev så tagen av deras livslust och framtidstro, trots att de varit med om saker som ingen ska behöva vara med om.

    Nepal– Här på barnhemmet får ju barnen vara barn igen, från att ha tvingats bli vuxna alltför snabbt, kanske skaffa fram mat för dagen till småsyskon, levt på gatan eller blivit sålda till trafficking, säger Lovisa.

    Engagemanget och känslorna finns kvar hos Lovisa och Miranda så här ett halvår efteråt och de framhåller båda att det var viktigt att de kände varandra bra innan och kunde stötta varandra på plats. Förutom att fått möta barn som varit med om de mest fruktansvärda saker, så befann de sig också på en plats långt från de resurser och de bekvämligheter som vi är vana vid. Men det är alltså trots detta glädjen som gjort störst intryck, det och den fantastiska personalen.

    – De blir som föräldrar till barnen och de ger verkligen allt, säger Lovisa. De anställs med svenska villkor, som semester och bra lön, just för att de ska trivas och stanna kvar så att barnen ska få ha trygghet i att samma människor finns där för dem.

    – Organisationen Gatubarn i Nepal frågar alltid barnen; Vad vill du bli? Florist, brandman, läkare? Berättar Miranda. Så satsar man på det fullt ut, barnen går till exempel i privatskola då de statliga inte är lika bra. Så de tar emot färre barn, men följer dem för att de inte ska hamna på gatan igen. Tanken är att dessa barn ska bygga upp en självständighet och ett bra liv för att senare skapa egna familjer där barnen inte behöver lämnas på gatan.

    Organisationen har även initierat ett projekt där sjuksköterskor utbildas till barnmorskor. När de får utbildningen skriver de på ett kontrakt där de förbinder sig till att vända tillbaka till sin hemby för att verka där i fem år. På så sätt ska de sprida kunskap om sex, preventivmedel och mödravård, för att på sikt minska mödradödligheten och antalet föräldralösa barn.

    En resväska full med litteratur

    Åter till uppsatsskrivandet. Lovisa och Miranda hade såklart ingen handledare tillgänglig på plats i Nepal, men hade förberett sig väl innan och även tagit med sig kilovis med litteratur.
    – Vi hade en resväska full med böcker, utskrivna kompendier och allt möjligt, berättar Lovisa. På kvällarna satt vi och lyssnade på våra intervjuer och läste teorin.

    När de kom hem igen vidtog arbetet med själva skrivandet och trots att de tyckte att de hade försökt begränsa sig så blev de tvungna att smalna av uppsatsen ytterligare.

    – Till slut tyckte vi nästan att vår uppsats blev lite tråkig – den behandlade ju bara en bråkdel av det material som vi samlat på oss under vistelsen i Nepal! Säger Miranda. Men nu när vi läser den med lite distans tycker vi såklart att den blev bra och vi har fått mycket beröm för den också.

    Så till er som snart ska skriva sin uppsats säger Miranda och Lovisa:

    – Fundera på om du vill skriva din uppsats utomlands! Vill du så kan du och det är värt att kämpa för! Slår Miranda fast.

    – Det är ju ett livsverk, känns så bra att ha gjort något man brinner för, inte bara för just den här uppsatsen utan även för vår egen del, för det vi lärt oss och för de nya perspektiv vi fått, lägger Lovisa till.

    Läs Lovisas och Mirandas uppsats