När pengarna är slut

Under de senaste tjugofem åren har den ursprungliga optimismen kring internet som drivkraft för demokrati och kulturellt utbyte alltmer ersatts av oro över desinformation och repression. Genom att situera sig inom denna historiska förändring undersöker detta konstnärliga forskningsprojekt hur konstnärliga praktiker svarar på dessa föränderliga sociopolitiska dynamiker.

Forskningsprojektet utgår från konstprojektet "Pengar – en kommentar till den nya ekonomin", som visades på Kulturhuset 2001. Denna utställning som finansierades av Svenska Institutet var kulmen på ett initiativ där unga självorganiserade konstnärer i Skandinavien och forna Sovjet nätverkade i demokratins namn, med sikte på expanderande marknader. Innan utställningen han öppna kollapsade den "nya ekonomin" när IT-bubblans sprack, vilket gav utställningen en kortare titel och ny innebörd. Konstverken förebådade delvis den omvandling vi ser idag.

Nu, 25 år senare, förknippas de digitala nätverken inte längre med yttrandefrihet och innovation utan med desinformation och repression. I detta projekt undersöker vi vad som hände med deltagarna och hur deras verksamhet speglar tiden som gått: Vad kunde konsten säga om framtiden, och vilken roll har den spelat när pengarna tog slut? Projektets syfte är att spåra denna utveckling och skapa en gemensam föreställning om konst som självorganisering.

Projektet bidrar till forskning om kollektivt berättande, dokumentära gestaltningsformer och konst som organisering. Genom deltagarnas överlevnadsstrategier och livsfilosofier utforskar vi konstens roll i sociala och ekonomiska skiften. Vi analyserar dessa mikroprocesser genom Butlers kroppsliga ontologi om sårbarhet, och reflekterar över hur dessa sårbarheter hänger samman med större samhällsomvandlingar. Projektet baseras på ett omfattande nätverk av konstnärer från Sverige, Finland, Ukraina, Belarus, Litauen, Lettland, Moldavien, Georgien och Ryssland, med vilka vi blickar tillbaka för att bättre förstå framtiden. Projektet vill genom deltagarnas enskilda berättelser organisera ett gemensamt ”själv”, inspirerad av Svetlana Aleksijevitj och Frigga Haugs kollektiva minnesarbete. Arbetet gestaltas i en teaterföreställning som fungerar som en plats att samlas kring; ett rum för att utveckla vår mänsklighet; vår själv-organisering.