Forskning

Pedagogikämnets forskningsprofil präglas av ämnets humanistiska kunskapstradition och drivs av ett samhällsvetenskapligt kunskapsintresse. Kollegiet täcker tillsammans in tre forskningsfält: pedagogiska relationer och praktiker, pedagogisk teori och policy, globalisering och social rättvisa.

Pedagogikkollegiet vid Södertörns högskola representerar tre internationellt förankrade forskningsfält: pedagogiska relationer och praktiker, pedagogisk teori och policy samt pedagogik, globalisering och social rättvisa. Flertalet av forskarna inom ämnet är verksamma inom mer än ett fält. De frågor som studeras handlar bland annat om etik och värdegrundsfrågor, migration och mångkulturalitet, barns lek och filosoferande, estetik och lärande, demokrati och delaktighet, lärarprofessionalisering och studieframgång, samt allmän didaktik och ämnesdidaktik. Särskilt fokus läggs vid att studera pedagogikens etiska, estetiska och politiska dimensioner.

  • Pedagogiska relationer och praktiker. Inom detta fält bedrivs forskning som fokuserar på pedagogiska relationer och praktiker inom formella och informella sammanhang. Det kan till exempel handla om relationer i barngruppen, mellan elev och lärare samt nyanländas erfarenheter av det nya landet. Även om förskola, skola och högre utbildning utgör självklara sammanhang för sådana relationer begränsas inte studierna till samhälleliga institutioner. Snarare är det just förekomsten av pedagogiska relationer och praktiker oavsett var de uppträder i människors liv som definierar forskningen inom detta fält. Frågor kring etik, intergenerationellt ansvar, estetiska uttryck och pedagogiskt ledarskap ryms inom detta fält.
  • Pedagogisk teori och policy. Inom detta fält studeras pedagogiska kunskapstraditioner och samhälleliga bildningsideal och deras olika uttryck i tid och rum. Hit hör också sådan forskning som kallas allmän pedagogik och allmän didaktik men också viss ämnesdidaktik. Det kan till exempel handla om forskning om socialisation och olika politiska viljeyttringar avseende utbildningssystems funktion, innehåll och målsättningar men även dess tillkomsthistoria och framtidsscenarier.
  • Pedagogik, globalisering och social rättvisa. Forskningen inom detta fält tar sin utgångspunkt i samtida utmaningar och det faktum att utbildning, undervisning och uppfostran är beroende av såväl internationella och nationella som globala och lokala omständigheter, både vad gäller utbildningens utformning och innehåll samt genom de människor som befolkar den. Frågor kring social rättvisa, hållbar utveckling, interkulturalitet och globalt ansvar ryms inom detta fält.

Pedagogikens externfinansierade forskningsprojekt hittas i forskningsdatabasenlänk till annan webbplats.

Pågående internfinansierade forskningsprojekt

Age on Stage är ett EU-projekt som fokuserar äldre dansares möjligheter till uttryck i Europa. En mindre del av projektet finansierade en forskningsdel, där workshop-serier för äldre amatörer, 65–85 år, följdes via observationer, fältnotiser, videoinspelningar och intervjuer. Studien bedrivs i fenomenologisk anda och försöker beskriva fenomenet dans som konstnärlig uttrycksform för äldre, ur en rad olika perspektiv. Den första delstudien alstrade tre artiklar som tittar på koreografens roll, respektive deltagarnas upplevelser och berättelser, som betonar förutsättningar, samt existentiella, estetiska och fysiska dimensioner av deltagandet. Den andra delstudien har följt utvecklingen mot en multikonstnärlig utställning, där livsberättelser, införlivade uttrycksformer, samt kollektivt skapandedansscener sätts samman. Materialet bearbetas under våren 2019 och presenteras vid konferenser och publiceras under 2020.

Projektetlänk till annan webbplats fokuserar elgitarrspelande tjejers upplevelser av att delta i ensembleundervisning på gymnasiets estetiska program. Med främst Simon de Beauvoirs teorier om det andra könet som utgångspunkt skapas förståelse för de situationer som beskrivs och implikationer, inte minst gällande lärarens ansvar, kommer i blickfånget. Intervjuer har genomförts, materialet har successivt analyserats och publicerats. Ett exempel är en multimodal publikation i form av ett radioprogram där två av tjejerna resonerar med Simone de Beauvoir om sina erfarenheter.

I detta projekt, som är ett samarbete mellan Södertörns högskola och Mälardalens högskola, fokuseras den offentliga fostrans- och undervisningsprocess som sker genom bestämda institutioner, företrädelsevis skolan. Denna process är såväl reglerad som planlagd och handlar inte enbart om vad som händer i ett klassrum eller under en lektion, utan också om en samhällelig uppfostran av den uppväxande generationen. Det kan exempelvis röra sig om undervisningens organisation, klassrummets sociala relationer eller samspelsprocesser, eller de ramfaktorer som reglerar den formella undervisningen och samhällets ambitioner.

Projektet befinner sig i den tyska didaktikens idétradition och ser därför inte på didaktiken som en psykologiskt inriktad tankemodell. Detta innebär att projektet snarare fokuserar människans utveckling till en ansvarsfull och kritisk medborgare än inriktar sig mot den enskilde elevens personliga förutsättningar, eller undervisningens praktiska genomförande. Därmed betraktas skolan också som ett politiskt redskap och projektionsyta för samhällsförändring. Därför måste den allmänna didaktiken också ha till uppgift att förhålla sig till och kritiskt reflektera frågor som rör socialisation och politisk styrning i undervisning oavsett ämne.

Eftersom den allmänna didaktiken snarare handlar om bildning än undervisning är den inte ett föremål för bedömning och betygsättning, utan ingår i skolans värdegrund. Detta betyder inte att den allmänna didaktiken är frånskild undervisningen eftersom det innehåll som utgör skolans värdegrund mycket väl kan vara vägledande för hur läraren väljer ut innehållet i ämnet och utformar sin undervisning.

De frågor som undersökts genom projektet handlar om skolans förutsättningar och gränser för dess roll att bilda samhällsmedborgare, om att samhällskunskapen inte enbart handlar om att lära sig vad demokrati är, utan också att lära sig vad det innebär att vara demokrat och att utveckla sin demokratiska potential och religionskunskapens roll för skolans samhällsfostrande uppdrag. I projektet undersöks också olika allmändidaktiska traditioner – såsom en mer individorienterad tradition och en mer samhällsorienterad tradition – där dess fokus på och förståelse av didaktikens förutsättningar och möjligheter för undervisning och fostran kritiskt granskas.

Forskningsprojektet med titeln Lekens roll i förskolans utbildning och undervisning bygger på ett samverkansprojekt i vilket lekens roll i förskolan problematiseras och undersöks mot bakgrund av den nya läroplanen för förskolan, LPFÖ18.

Samtidigt som kraven på den undervisande förskolläraren har skärpts i och med den nya läroplanen (Skolverket 2018) så har skrivningarna om lek i densamma förändrats. I tidigare versioner (Skolverket 2010) framträder leken som instrumentell, något som ska utnyttjas i lärande- och undervisningssyfte, till skillnad från nu, då leken skrivs fram som för barnen värdefull i sig självt. Det är i detta spänningsfält mellan lek och undervisning som studien kan placeras.

Inom förskolepedagogisk- och didaktisk forskning problematiseras lekens roll i förskolesammanhang, som å ena sidan något som kan och bör utnyttjas som ett medel i undervisning av ett kunskapsinnehåll, å andra sidan något som måste skyddas från vuxnas annektering av barns rättigheter stadgade i Barnkonventionen (2009). Till exempel skriver Øksnes och Sundsdal (2016, s. 49) ”När vi förvandlar leken till ett medel för att uppnå något annat är det sannolikt så att leken slutar vara lek. Det blir istället en pedagogisk aktivitet”. Det finns många exempel på denna typ av pedagogiska aktiviteter, ofta beskrivna som lekbaserad undervisning (se t ex Bennett, Wood & Rogers 1997; Rogers & Lapping 2012).

Ett exempel på en lekbaserad didaktik är vad Wallerstedt och Pramling (2019) kallar lekresponsiv undervisning. Här har pedagogen en didaktisk avsikt (Wallerstedt & Pramling 2019). Haangard Rasmussen (2016) menar att leken har ett egenvärde och därför ska lärande och utveckling inte i fokuseras. Leken förlorar karaktär om kunskap hamnar i centrum, vuxna ska inte delta i leken med syfte eller avsikter, utan på lekens egna villkor, menar han.

Nilsson, Ferholt & Lecusay (2017) har utifrån Vygotskijs teorier om symbolisk lek (1933/1981), fantasi och kreativitet i barndomen (1995) argumenterat för att förstå lärande och tillblivelse som en (oundviklig) aspekt av lek och fenomen som påverkas av lekens form och innehåll.

Lindqvists lekpedagogiska arbetssätt (1995) i vilket barn och pedagoger, inspirerade av sagor, litteratur och andra estetiska uttrycksformer, gemensamt leker och iscensätter lekvärldar, bygger på Vygotskijs nämnda teorier och är exempel på hur lek kan berikas utan att utgöra redskap i undervisning med fördefinierade mål.

Liknande resonemang förs av Steinsholt (1999) som utifrån Gadamers (1997) tankar om lek kopplar lekens betydelse till begreppet bildung och förståelse. Med detta som bakgrund blir frågeställningen om leken i utbildningen i förhållande till leken i undervisningen intressant och öppnar upp för problematisering av och möjligt nytänkande kring lekens roll i förskolan.

Syftet med projektet är att problematisera och skapa förståelse för vilken roll leken kan ha i förskolan, vilken numera omfattas av begreppen undervisning och utbildning, och hur relationen mellan lek och en förskoledidaktik med inriktning på utforskande, kreativitet och estetik kan förstås och praktiseras. Vilken betydelse pedagogerna tillskriver leken när de själva iscensätter och deltar i lekvärldsprojekt, vilket möjliggörs och i forskningsprojektet, undersöks också. Dessa frågor ska alltså förstås mot bakgrund av och i relation till förskolans utbildnings- och undervisningsuppdrag.

Doktorandprojekt

Doktorand: Kristina Pautkina

Ondskans representationer är symboler för ett arketypiskt och metafysiskt begrepp som har följt människan sedan mänsklighetens vagga. I olika samhällen och i olika länder och kulturer kan förståelsen av det onda och därmed representationer av ondska se olika ut, samtidigt som det kan finnas vissa grundläggande likheter. I varje samhälle förmedlas representationer av till barn och unga genom utbildningssystemet, i syfte att bedriva moralisk fostran och bevara kulturarvet. Efter andra världskriget steg intresset för att förstå det onda som ett socialt och filosofiskt problem. Många länder började i sin samhälls- och utbildningspolitik sträva efter att säkerställa en framtid där en ny Auschwitz inte vore möjlig. Samtidigt finns det forskarröster som påstår att ondskans ”språk” har ar under de senaste decennierna försvunnit ur utbildningspraktiken och utbildningsfilosofin (Roth & Fermosa 2018).

Mycket små barn kan ofta skyddas från ondskans direkta verklighet, men representationer av den förmedlas till dem ändå, dock på indirekta sätt – vanligtvis genom berättelser och sagor, men också i vardaglig interaktion med de vuxna. Dock är moralisk fostran en komplicerad uppgift, eftersom moraliska budskap som vuxna avsänder fyller inte ett tomt kärl, utan snarare möts av en liten människas självständiga föreställningar och uppfattningar. I en undersökning av vad vuxna försöker lära små barn om ondska – genom ett lämpligt medel så som en saga – är det därför meningsfull att beakta barnens egen agens och mottaglighet för dessa insatser.

Syftet med den kommande avhandlingen är således att undersöka hur pedagoger i svensk och rysk förskola representerar ondska för barn och hur barn bemöter dessa representationer – i kontexten av möten över en berättelse i en barnbok eller en saga. Hur språkas ondska i barnlitteraturen? I vilka kontexter återfinns det onda? Hur kommenterar pedagoger dessa representationer? Hur resonerar barnen själva? Vad händer i dessa möten?

Doktorand: Maša Avramović

This PhD research project explores children’s participation (CP) in early childhood education and care (ECEC).

Children’s participation is recognized as a child right and an important principle of quality practice in ECEC. However, despite existing politics and policies promoting CP, research shows that children’s influence in their everyday life and education in preschools is still very limited. Creating a space for young children to be active participants in shaping their education and wellbeing seems to be a difficult task. On the other hand, the issue of CP is related to some of the most fundamental questions of pedagogy and education, such as - what is the image of the child that we have, how do we understand learning and teaching and how do we approach pedagogical practice. Above all, it is related to the vision of education that we share - do we see education, for instance, as providing time and space for young generation to study the world and preserve culture, knowledge and values or also as an opportunity for new generation to renew the world by creating culture, knowledge and values. Answers to these questions, significantly influence children’s participation in education.

The purpose of this study is to re-think and re-invent children's participation in early childhood education and care, both in theory and practice. It addresses three main research questions:

  • How can children's participation be theoretically understood in the context of early childhood education and care? The aim is to explore viable ways of conceptualizing children's participation as a pedagogical question in ECEC along with new angles and theoretical perspectives that can extend understandings and practices of children's participation.
  • What are the existing practices of children's participation in early childhood education and care and how do teachers and children express their experiences and conceptions of these practices? The aim is to explore existing practices, assumptions and conditions that shape children's participation in ECEC.
  • How can researcher and teachers, together with children, open up opportunities for children to participate in ECEC that will allow transformation of ECEC practice? The aim is to use generated theoretical perspectives to initiate joint re-thinking of existing practices and to engage in empirical experimentation to open up new opportunities for children to take part in ECEC.

The empirical part of the study takes place in one preschool in Serbia. The researcher joins everyday living, learning and teaching in the preschool through participatory observation, pedagogical documentation, research conversations with teachers and children. The methodological approach here joins ethnographic tradition and it also incorporates elements of action research in order to initiate collaborative experimentation in practice - simultaneous creation and study of pedagogical practice Together with teachers and children, researcher takes part in planning of pedagogical environment and activities and follows how they shape children’s participation in practice. The intention is to conceptualize ECEC and preschool as a place of common life-living and learning, ongoing creation of the world and self.

Doktorand: Lotta Björkman

Sedan 2006, då lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (SFS, 2018:800) infördes så har arbetet med likabehandling inom den svenska skolan blivit en prioriterad målsättning. Det har skrivits ett flertal avhandlingar och böcker om hur detta statligt fodrade likabehandlingsuppdrag kan omsättas i pedagogisk praktik och Skolverket har publicerat flera material i syfte att stötta skola och förskola i konkretiserandet av likabehandlingsarbetet. Fokus i dessa avhandlingar och material ligger genomgående på hur lärare och/eller skolor förhåller sig och agerar eller bör förhålla sig och agera för att skapa en likabehandlande skolverksamhet.

Genomgående är det således inte eleven som hörs i diskussionen avseende vad likabehandlingsarbetet i skolan kan innebära i praktiken. Ambitionen i detta avhandlingsprojekt är att göra just detta, att lyssna på dessa röster. Detta angreppssätt motiveras av att det bidrar till att utmana dikotomin och maktordningen mellan vuxna forskare (Vi) som ofta med goda men hierarkiserande ambitioner söker undersöka en likabehandlande undervisning för de Andra, eleverna. Elevers perspektiv på och upplevelser av undervisning kan vidare bidra till att utmana för givet tagna (lärar/forskar) perspektiv och därmed på nya sätt bidra till skolors och lärares möjlighet att bedriva en demokratisk undervisning som bidrar till likabehandling.

Utgångspunkten för avhandlingsprojekt är att likabehandlingsarbete är ett i allra högsta grad didaktiskt arbete. Arbete med likabehandling i skolan knyts ofta till andra discipliner än pedagogik, ex. psykologi i form av ex. klassrumsledarskap, individualpsykologi eller gruppdynamik. Denna avhandling placerar istället likabehandlingsarbetet, i kärnan av undervisningen och som ett givet men ofta bortglömt mål för allmändidaktiska reflektioner och aktioner. För att söka få grepp om hur det detta didaktiska arbete, enligt eleverna, faktiskt går till, inte i talet om utan i görandet genom likabehandling i den didaktiska praktiken så har en fenomenologiskt ansats valts.

Studien är regionaliserad till gymnasieskolan och till gymnasieelever. Dessa elever befinner sig i slutet av sin skoltid och antas därför ha haft möjlighet att fundera över det fenomen som avhandlingsprojektet intresserar sig för. Urvalet av skolor och gymnasieprogram är strategiskt med syfte att differentiera faktorer såsom ex. var skolan är belägen (storstad/landsbygd), dess socioekonomiska upptagnings­område och elevers val av program. Detta för att bidra till möjligheten att fenomenet kan förmedlas på ett så varierat sätt som möjligt. För att i enlighet med den fenomenologiska ansatsen rikta studien mot sakerna och vara följsam och riktad mot fenomenet så kommer flera olika metoder att användas i fältarbetet, ex. fokusgruppsintervjuer, enskilda intervjuer och skriftliga reflektioner.