Vad är din bakgrund?

Innan jag kom hit var jag professor i musikpedagogik vid Luleå Tekniska Universitet och började här på Södertörn som lektor i pedagogik 2018. Innan dess hade jag studerat både musikpedagogik och specialpedagogik. Jag har länge jobbat med musik på olika sätt, och jag kom på att jag ville studera till specialpedagog för att få mer kunskap att närma mig barn med funktionsvariationer. När jag skrev min c-uppsats upptäckte jag hur roligt det var att forska, att få diskutera med andra och fördjupa sig och få insikt om nya saker, och det ville jag fortsätta med. Jag undervisar samtidigt som jag forskar och jag har alltid sugit fast vid den tiden jag har för forskning för jag tycker det är så viktigt för att kunna undervisa på ett bra sätt.

Vad forskar du om just nu?

Det jag håller på med just nu rör dels jämlikhet i gymnasieskolans musikundervisning med speciellt fokus på elgitarrspelande tjejer. Det hänger ihop med det här med interaktion och allas rätt att uttrycka sig med estetiska uttrycksformer. Sedan leder jag också ett projekt som handlar om Spotify och bildning. Även här har jag en demokratiingång – förr var bildning inom konstområden riktad mer mot vissa grupper, men strömmande tjänster som Spotify gör det möjligt för alla att ta del av musiken som blir mer tillgänglig. Jag tittar bland annat på hur Spotify används som undervisningsverktyg.

Varför tycker du det är viktigt att forska om det du gör?

Det som driver mig är allas rätt att få göra sin röst hörd och bli lyssnade på, både i allmänhet och när det gäller estetiska uttrycksformer. Alla har rätt att tillägna sig det och få möjlighet att uttrycka sig i olika sammanhang. Därför är det viktigt att veta hur man möjliggör det.

Var kommer ditt driv ifrån?

Jag är musiklärare i grunden och jag har sett i min undervisning att det händer något extra när man gör musik tillsammans och det kan komma fram andra saker än när man använder skrivet och talat språk. Jag ser också på mina egna barn hur de kan uttrycka sig med konst och hur viktigt det är för dem. Ju mer man funderar över de här sakerna, och ju mer man läser och forskar, desto mer blir det uppenbart att det är viktigt. Det är också därför det är intressant att jobba i akademin för man kan vara med och göra skillnad, forskningen är en viktig del i det.

Även Niclas Månsson är professor i pedagogik. Hans forskning befinner sig inom det utbildningsfilosofiska och ‐teoretiska fältet där frågor kring mångkulturalitet, skillnad och samlevnad fokuseras.

Vad har din forskning handlat om?

Min forskning har kretsat kring kontraster, vilka som uppfattas som ”vi” och vilka som uppfattas som ”dem”, varför vi uppfattar vissa människor som mer främmande än andra. Jag har bland annat forskat mycket om nyanlända och romer. ”Vi och dem” är det naturliga, och jag har intresserat mig för det som hamnar i mitten, som främlingen till exempel. De blir inte ”dem” förrän de förpackats i något och blir ett negativt ”dem”.

Vad forskar du om just nu?

Just nu håller jag på med två projekt. Det ena handlar om nyanlända ensamkommandes väg in i samhället och deras syn på utbildning och skola. Jag undersöker också hur de som tar emot dem upplever mötet. Det andra projektet handlar om motståndskraftiga unga. Där har vi tittat på vad det är som gör att det går bra för ungdomar i gymnasiet, och här har vi jämfört elever från hem med god utbildningsvana med elever som kommer från hem där föräldrarna inte läst vidare efter gymnasiet.

Varför är det viktigt att forska om det du gör?

Jag tycker det är viktigt att visa upp och lyfta fram goda berättelser. Man kan inte bara lyssna på medier och myndigheters bild av hur samhället ser ut, utan det är viktigt att undersöka hur förhållandena ser ut på plats. Till exempel har jag tittat på integrationssystem för nyanlända i sex olika kommuner, och det visade sig att de själva hade en mycket mer positiv bild av hur bemötandet av nyanlända såg ut än vad som visats av tidigare forskning.

Hur ser din bakgrund ut?

Jag har alltid varit intresserad av vi-och-dem-förhållanden, och kanske beror det på min egen bakgrund. Jag är den enda i hela min släkt som har mer än två års gymnasieutbildning. Jag gick en tvåårig yrkesutbildning på gymnasiet och sen var jag till sjöss i tio år. Efter det blev jag sotarlärling men tyckte egentligen att jag var för gammal för att vara lärling, och då såg jag i Smålandsposten att de annonserade efter lärare på Växjö högskola. Jag bestämde mig för att ansöka, så jag läste upp betygen och allt vidgades. Efter det började jag på lärarutbildningen i Uppsala, men jag jobbade aldrig som lärare utan blev tagen av forskningen.