Avhandlingen är en sammanläggningsavhandling som studerar hur interaktion och miljöer i två svenska förskolor kan stötta andraspråks- och begreppsutveckling. I synnerhet placeras avhandlingens studier i ett grundläggande antagande för den svenska förskolan, om att lek och lärande ska vara sammanbundna.
Syftet har varit att studera hur andraspråk- och begrepp utvecklas i relation till miljöer och i den interaktion som sker på förskolorna. Här har det varit av betydelse hur interaktion mellan barn-barn och barn-lärare ser ut i situationen, och vilka slags kommunikativa medel som används av barnen när du utvecklar andraspråk och abstrakta begrepp. Detta fokus har växt ur det faktum att barnen i studierna är noviser inom vad de håller på att lära sig – ett nytt språk, eller förståelse för abstrakta begrepp – och studierna riktas mot hur barn tar sig in i dessa språkliga kulturer.
Datainsamling har skett vid två olika tillfällen och har varit etnografiska fältarbeten där visuella metoder för datainsamling har premierats. Den första datainsamlingen utgjordes av en skuggning av två barn med svenska som andraspråk, som var nyanlända till den svenska förskolan. Barnen följdes under tre dagar i deras dagliga aktiviteter, där rutinaktiviteter och lek är särskilt vanligt förekommande. Den andra datainsamlingen skedde på en förskola som under fältarbetet bedrev ett vetenskapsprojekt om snurrande.
Den första artikeln undersöker särskilt relationen mellan andraspråksutveckling och lek. Artikeln använder ett teoretiskt ramverk efter Tomasello (1999, 2003) som betonar imitationens roll i mänskligt lärande och utveckling av språk. Detta sammanbringas även med lekteorier efter Vygotskij (1978), som betonar hur lek består av regler – inte minst kulturella regler – som av sin karaktär lämpas för imitation. Resultatet visar hur barnen kan delta i lek, redan innan de delar ett gemensamt språk, och att detta möjliggörs av lekens karaktär. Dessa leksituationer, där även lärare kan delta, fungerar som en arena för barn att interagera på sitt andraspråk. I denna interaktion uppstår tillfällen för barnen att börja imitera kulturella regler och språkliga uttryck och möjligheter att utveckla sitt andraspråk.
Den andra artikeln följer en barngrupp under vetenskapsprojektet om snurrande. Artikeln bygger på en sociokulturell förståelse efter Vygotskij om hur tänkande är beroende av kulturella redskap och artefakter, men även hur barn bygger sin förståelse perceptuellt genom erfarenheter av fenomen. Resultatet från artikeln visar hur barnen använder olika medel under projektets gång för att förstå fenomenet snurrande. Ett viktigt bidrag är förståelsen om hur lärare under projektets gång, omformar förskolans miljöer och anordnar aktiviteter som barnen kan delta i och som utmanar barnen till förståelse om rör sig mot en abstrakt begreppsförståelse som kan uttryckas i ord.
Den tredje artikeln återvänder till data från projektet om snurrande. Istället för att analysera hela projektet, som i artikel 2, riktas fokus speciellt mot situationer där digitala redskap används. Teoretiskt bygger artikeln på den sociokulturella förståelse om hur digitala redskap kan vara av betydelse för lärande, men artikeln hämtar även från perceptionspsykologi. I och med detta görs det gällande hur olika miljöer, och objekt i dessa, bidrar med affordanser (Gibson, 1979), dvs. möjligheter och begränsningar för handlande. Resultatet visar hur olika typer av uppsättningar av redskap tillåter barnen att resonera om begrepp på olika sätt. Användandet av dator och projektor tillåter även lärarna att använda sig ett redskap som går att återknyta till barnen intressevärldar – om snurrande i en serie och den leksakssnurra dem leker med. Det visar sig att barnens serie kan användas didaktiskt, även om det är krävande för läraren.
Den fjärde artikeln tar ett sammantaget grepp om förskolans rutiner på båda förskolorna och studerar hur dessa kan fungera stöttande för barnens andraspråk. Tre typiska aktiviteter används som analytiskt fokus: samlingen, måltider och lek – då dessa är frekvent återkommande. Artikeln använder en teoretisk ram där synen på affordanser även inbegriper kulturella mönster. Resultaten visar hur samlingen och måltiderna innehåller tydliga mönster och att dessa repeteras dagligen. Detta ger en möjlighet för nyanlända barn, eftersom de ges möjligheter att delta i de dagliga rutinerna och successivt börja imitera och utveckla språket som används i dem.
Ett viktigt sammantaget resultat som avhandlingen kan bidra med framkommer ur det fokus som läggs icke-verbala resurser i analyserna av barns interaktion. Resultaten framhäver vikten av kroppsliga resurser som gester och rörelser som viktiga resurser för barn i färd att utveckla ett andraspråk eller begreppsförståelse. Dessa resultat är i linje med trender inom kognitionsforskning som betonar att tänkande och utveckling har en kroppslig förankring (embodiment). Avhandlingen för fram att stöttning av barns andraspråk och begrepp sker på fler sätt än vad som vanligtvis görs gällande. Avhandlingen visar på olika sätt som kroppslig interaktion kan verka stöttande för barnens utvecklande av andraspråk och begrepp. En annan insikt är att stöttande sker genom förskolans fysiska miljöer på sätt som understödjer barns möjligheter till deltagande i förskolans rutiner, och ger dem mönster som vidare kan användas i barnens lek.
Avhandlingen ger med detta inte endast empiriska och teoretiska bidrag. Resultaten kan även förstås didaktiskt. I detta avseende visar avhandlingen på de möjligheter som uppstår när lärare uppfattar barnens olika kommunikativa uttryck som en del i deras utveckling mot språk och begrepp. Synen på stöttning som framläggs visar dels hur förskollärare indirekt kan påverka barnens lek och möjligheter till lärande genom förskolans miljö. Men även hur miljön successivt kan omformas som ett led i förskolans didaktiska arbete över tid.
