Disputation i konstvetenskap med Moa Höglund

Moa Höglund försvarar sin avhandling ”Platser att minnas på: Venedigbiennalen 1991–1993, postsocialism och de nationella paviljongerna”.

Ämne: Konstvetenskap
Forskarutbildningsområde: Kritisk kulturteori
Forskarskola: Baltic and East European Graduate School (BEEGS)
Opponent: Niclas Östlind, professor, Enheten för film, fotografi och litterär gestaltning, Akademin Valand, Göteborgs universitet
Språk: svenska

Sammanfattning:
”Platser att minnas på” undersöker de kulturella funktioner som de ungerska (1909–), polska (1932–) och tjeckisk-slovakiska (1926–) paviljongerna i Venedigbiennalens utställningsområde Giardini fyllde under tidigt 1990-tal. Koncentrerad till åren 1991 och 1993 närstuderas biennaler då ”biennalboom”, globalisering och den europeiska statssocialismens fall (1989–1991) möts. Genom att fokusera på till synes nationella utställningshistorier bidrar avhandlingen med en fördjupad förståelse av de politiska processer som påverkade utställningsverksamheten i Giardini när biennalens ledning eftersträvade en anpassning till ett konstfält i globalisering. Mot fonden av postsocialistiska omförhandlingar och 1993 års konstnärlige ledares vision om transnationella paviljonger argumenterar avhandlingen för att de studerade paviljongerna fick ökad relevans i en tid när nationella paviljonger identifierades som problem.

Via nära tolkningsarbete visas hur sju utställningar använde paviljongerna för att aktivera specifika händelser eller perioder i nationernas förflutna. Studien synliggör även hur dessa materialiserade förflutna användes för att understödja politiska målbilder om demokrati och europeisk integration, undantrycka och bearbeta statssocialism, samt främja samhörighet inom nationella och regionala projekt. Utifrån nämnda funktioner argumenterar avhandlingen för att paviljongerna var användbara under nationernas övergång från diktatur till demokrati. I egenskap av minnesplatser erbjöd de rum där 1990-talets postsocialistiska politiska målbilder kunde formuleras i dialog med det förflutna. Genom att påvisa paviljongernas relevans för nationer i postsocialistisk omförhandling föreslås vidare att Venedigbiennalens samtidsidentitet inte bara formades av globalisering – ofta betonad inom biennalstudier – utan även av de förnyelseprocesser som utspelade sig i postsocialismens Europa. Ur dem påkallas också ett mer mångfacetterat porträtt av vad det tidiga 1990-talets Venedigbiennal var, närmare bestämt en plats där omfattande förnyelse gick hand i hand med lika starka minneskulturer.

Nyckelord: Venedigbiennalen, postsocialism, nationella paviljonger, kulturella minnesstudier, biennalstudier, Joseph Kosuth, Viktor Lois, Mirosław Bałka, František Skála, Daniel Fischer