Dela

Facebook Mail Twitter

24

apr

Presentation of doctoral thesis: Interaction between rider, horse and equestrian trainer – a challenging puzzle

The presentation of doctoral thesis is organised by the Library and the Theory of Practical Knowledge at the School of Culture and Education, Södertörn University.

Mari Zetterqvist Blokhuis

Doctoral thesis: Interaction between rider, horse and equestrian trainer – a challenging puzzle
Language: English
Coffee and cake will be served after the presentation of doctoral thesis.

Public defence of doctoral thesis

When? Friday 3 May, 13:00-16:00
Where? Room MB 505, Alfred Nobels allé 7, Södertörn University
Subject: The Theory of Practical Knowledge
Research area: Critical and Cultural Theory at the School of Culture and Education
Research project: Horse Cultures in Transition. Interaction and Ethics between Human and Horse in Sweden and Poland
Language: English
External reviewer: Lynda Birke, Visiting Professor in Biological Sciences, University of Chester, England

Interaktionen mellan ryttare, häst och tränare – ett mångfacetterat pussel

I den här avhandlingen undersöks det komplexa och mångfacetterade samspelet mellan ryttare, häst och tränare i ridundervisnings kontext. Studiens utgångspunkt är att ridning är en form av praktisk kunskap vilket definieras som kunskap som demonstreras genom handling. Hästens roll har förändrats genom tiden och idag används hästen mestadels för sport, som fritidssysselsättning, som sällskap, och för terapiverksamhet. Under de senaste decennierna har synen på djuren i förhållande till människan ändrats, och intresset för att undersöka relationen mellan människa och djur har ökat. Det finns även ett ökat fokus på hästens subjektivitet, dess erfarenhet, vilja och perspektiv, både inom teoretiska rörelser (exempelvis posthumanism och kognitiv etologi), och inom hästpraktiker vilket pekar på att traditionella häst- och ridkulturer är under omvandling. Det har exempelvis medfört att användning av hästar i sportdressyr som olympisk gren har utsatts för kritik både på sociala medier och inom djurrättsrörelser vilket medför etiska överväganden.

En god kommunikation mellan häst och ryttare är en viktig förutsättning för bra tävlingsprestationer, en god hästvälfärd och för att undvika olyckor. Ridning består till stor del av tyst eller underförstådd (tacit) kommunikation mellan människa och häst som ryttaren uppnår främst genom praktisk erfarenhet, och som är kroppslig, personlig och kontextberoende. Utvecklingen av ridundervisningen har, åtminstone i Europa, sitt ursprung i militära, auktoritära traditioner som bygger på kommandon snarare än på dialog, och i ridmanualer beskrivs hästen ofta som ett verktyg istället för ett kännande och tänkande djur. Eftersom den här typen av kunskap inte helt och hållet kan uttryckas i ord, är den även svår att lära ut. Ryttarkänsla är en del av denna underförstådda kunskap och anses som den mest givande aspekten av kommunikation mellan ryttare och häst under ridning, och har jämförts exempelvis med musikalitet. Det har dock visat sig att ridlärare och tränare ofta fokuserar på att lära ut teknik snarare än känsla. Trots att ridundervisning har förekommit under flera århundraden, och att ridsporten numera är en av de populäraste sporterna i Sverige, saknas djupare kunskap om inlärningen under ridlektioner, och om den praktiska kunskap som skickliga ridlärare och tränare använder.

Syftet med avhandlingen är att beskriva och analysera interaktionen mellan ryttare, häst och tränare i ridundervisnings sammanhang. Vilka strategier och metoder använder tränare för att stödja ryttarens förståelse och prestation tillsammans med hästen? Syftet är också att bidra till att förstärka hippologins humanistiska forskningsperspektiv genom att utveckla den praktiska kunskapens teori och metoder på ridundervisningens område. Avhandlingens inramning är därför en kombination av den praktiska kunskapens teori och det snabbt växande multidisciplinära forskningsområdet human-animal studies, som behandlar relationen mellan människa och djur. I min roll som forskare har jag även använt min långa praktiska erfarenhet som ryttare och tränare. Jag är intresserad av att ta reda på vad som händer i relationen mellan ryttare, häst och tränare och har valt att använda Aristoteles (1980) olika kunskapsformer episteme (teoretisk kunskap), techne (tekniskt kunnande eller konst), och fronesis (praktisk visdom) som teoretiska verktyg. Eftersom de olika artiklarna i avhandlingen har olika perspektiv, har jag även använt andra teorier och har vänt mig exempelvis till: John Dewey, Maurice Merleau-Ponty, Bengt Molander, och Donald Schön. Dessutom har jag relaterat till studier inom musik och dans eftersom de, i likhet med ridning, är kroppsliga aktiviteter som omfattar rytm och känsla.

Avhandlingen består av fyra artiklar som tillsammans ger en sammansatt bild av det mångfacetterade pussel som utgör samspelet mellan ryttare, häst och tränare. I den första artikeln används en autoetnografisk metod för att beskriva och analysera (”inifrån”) kommunikationen mellan mig själv och min häst, vilket gör mina egna erfarenheter till undersökningens empiri. Teorier om praktisk kunskap används för att utforska ridningens praxis, med fokus på mina egna känslor och på hur jag upplever hästens kropp och sinne. Dessa upplevelser knyts till abstrakta resonemang och teorier. Frågeställningarna var: Vilket mål har jag med min ridning? Hur kommunicerar jag med min häst under ridning? Vilken betydelse har ryttarkänslan? Hur reflekterar jag över samspelet mellan mig och min häst under ridning? Syftet med artikel två är att öka förståelsen för hur ryttare beskriver sin kommunikation med hästen under ridning, och att relatera dessa beskrivningar till pågående forskning om kommunikation mellan människa och djur (human-animal studies). Artikeln bygger på empiriska data som samlats in genom observationer och halvstrukturerade djupintervjuer med svenska amatör ryttare (15 kvinnliga ryttare) som tränar och tävlar i sportdressyr tillsammans med sina egna hästar. Ryttarna beskrev bland annat hur de uppfattade hästarnas reaktioner (eller avsaknad av reaktioner) på deras signaler, och de angav även hur de handlade när hästarna reagerade (eller inte reagerade) som förväntat. Intervjuerna analyserades genom att använda en kvalitativ ansats. Förutom teorier från människa-djur relationer kopplades ryttarnas svar även till teorier från det snabbt växande forskningsområdet Equitation Science.

Resultaten från artikel nummer två motiverade mig att närmare undersöka hur sportryttare utrycker sig, och förstår, hästens roll i ridträningen, och den frågan sökte jag svar på i artikel nummer 3. Jag ville även vidga mitt fokus och ta reda på om det finns historiska eller kulturella skillnader mellan hur ryttare i olika länder uppfattar och beskriver hästens roll. Studien bygger på halvstrukturerade djupintervjuer med 27 amatör ryttare (12 polska och 15 svenska) som tränar dressyr på medelsvår nivå. Som teoretiska utgångspunkter används dels Molanders (2015) tre olika syner på tyst eller underförstådd kunskap, och dels Aristoteles (1980) två praktiska kunskapsformer; techne och fronesis, och hur dessa relateras till ryttarnas uppfattning om hästen. Dessutom inkluderades posthumanism och kognitiv etologi eftersom båda introducerar en hästsyn som skiljer sig från den traditionella synen på hästen. Eftersom det har visat sig att tränaren eller ridläraren har en viktig roll att stödja ryttarens kommunikation och prestation tillsammans med hästen, var syftet med den fjärde artikeln att undersöka det komplexa och mångfacetterade pusslet mellan ryttare, häst och tränare. Vilka strategier och metoder använder tränare för att stödja ryttarens förståelse och prestation tillsammans med hästen? Hur gör tränare för att bidra till att utveckla ryttares ryttarkänsla? Och på vilket sätt bidrar de till att synliggöra hästens roll i ridundervisningen? Studien bygger på observationer och halvstrukturerade djupintervjuer med professionella, väletablerade tränare (4 polska och 5 svenska). En etnografisk utgångspunkt används i artikeln. Som verktyg för att undersöka hur olika former av kunskap är sammankopplade i tränares praktiska färdigheter, används även i den här artikeln Aristoteles två perspektiv på praktisk kunskap (techne, fronesis). Dessa kompletteras med teorier från Dewey, Molander och Schön eftersom jag anser att de är väl lämpade för att synliggöra olika perspektiv av tränares praktiska kunskap.

Resultaten visar att samspelet mellan ryttare och häst består av en konstant kommunikation där båda är kroppsliga subjekt som deltar i en aktiv process och skapar ett sam-blivande (becoming with). En erfaren ryttare ”tänker” och reagerar genom sin kropp och hästen upplevs som ryttarens ”andra skinn”. Både ryttare och häst förändras och anpassar sig till varandra genom samspelet vilket resulterar i en gemensam praktisk kunskap. Ryttarens praktiska kunskap utvecklas genom en kombination av praktisk erfarenhet och reflektion över erfarenheterna.

Ryttarna i studien beskrev hästens roll i kommunikationen med ryttaren på olika sätt, vilket pekar på en spänning mellan å ena sidan hur hästen historiskt har uppfattats som ett verktyg, och å andra sidan modernare attityder där hästen betraktas som kapabel till eget tänkande och egna känslor. Det fanns även motstridiga uppfattningar om detta inom respektive ryttares beskrivning. Techne (tekniskt kunnande eller konst) kan ses som den typ av kunskap som finns representerad i militära traditioner, medan fronesis (praktisk visdom) kan ses som den kroppsliga, praktiska kunskap som ryttare använder för att lyssna av och försöka förstå hästen. Några av ryttarna i studien betonade att en välutbildad häst i vissa fall kan guida och hjälpa ryttaren att prestera bättre och att hästar därmed har en egen praktisk kunskap som de kan kommunicera till ryttaren.

Kroppen ansågs som ryttarnas mest värdefulla verktyg i kommunikationen med hästen, och de flesta ryttarna upplevde att de hade svårt att kontrollera sina kroppar. Hästar är känsliga djur som har god förmåga att både läsa av ryttarens kroppsspråk och att använda sitt eget kroppsspråk, och därför borde mer tonvikt i ridundervisningen ligga på att ryttaren lär sig uppfatta och tolka hästens kroppsspråk och reaktioner, och på vad hästen försöker förmedla till ryttaren. Och på hur han eller hon bör handla i varje speciellt situation.

Vilken slags kunskap behövs för att bli en skicklig ryttare? Här har jag funnit några av Aristoteles (1980) centrala aspekter av praktisk kunskap användbara för att definiera olika aspekter av interaktionen mellan ryttare och häst: Poiesis, som betyder göra eller producera, och praxis som betyder att handla, och omfattar både praktiska resonemang och moraliska övervägande av vad som är lämpligt att göra i en viss praktisk situation, där den väl utförda handlingen är ett mål i sig. När en ryttare arbetar mot ett speciellt mål, som exempelvis att rida ett dressyrprogram eller att hoppa en bana, förverkligas det genom poiesis, medan praxis skulle kunna innefatta ryttarens förståelse för relationen till en speciell häst.

Tränarna använde sin egen praktiska och kroppsliga kunskap för att bidra till att ryttare och häst bygger en ömsesidig relation, och de var skickliga på att anpassa sin undervisning till varje individuell ryttare och till situationen. Tränarna använde emellanåt metaforer för att göra den underförstådda kunskapen om hur ryttaren kan förstå relationen med hästen explicit. Däremot visar resultaten att hästens roll i kommunikationen mellan ryttare och häst inte fick så mycket uppmärksamhet under träningspassen. Det pekar på att ett erkännande av hästen som en kännande och tänkande individ inte verkar vara varken tydliggjord eller inbyggd i det nuvarande ridutbildningssystemet.

Tränarna i studien var även skickliga på att lösa uppkomna problem under träningen. De hade ett ”bra öga” (good eye) och reagerade direkt genom att använda sin egen ”kinestetiska empati”, och hade därmed utvecklat en god fronetisk kunskap själva efter många år som ryttare och tränare. Tränarna hade dock svårt att förklara varför de handlade som de gjorde och lyckades därför inte tydliggöra och överföra den tysta och underförstådda kunskapen fullt ut till sina ryttare.

Ryttarkänsla är ett komplicerat begrepp som dels upplevs som en direkt kroppslig känsla av ryttaren, medan vissa studier pekar på att den även kan ha kognitiva inslag. Den vägleder ryttaren att avgöra hur och även när han eller hon ska använda olika hjälper, och kan därför ses som ett uttryck för fronesis. Det verkar även finnas en relation mellan att handla intuitivt och fronesis. I början av ryttarnas utbildning fokuserar tränarna på att lära ryttarna att använda sina hjälper (poiesis) och då använder de mest konkreta instruktioner. Nästa fas består av att tränarna bidrar till att utveckla ryttarnas ryttarkänsla, och då behöver ryttarna lära sig att anpassa sina hjälper till hästens handlingar och reaktioner. Tonvikten i utbildningen ligger då på att stödja ryttarna och bidra till att de utvecklar sin praktiska färdighet till att bli självständiga ryttare (praxis). För att lära sig rida krävs en kombination av erfarenhet och reflektion, och att reflektera över sina erfarenheter är nödvändigt för att ryttaren ska utveckla sin förmåga att ta egna beslut även när tränare inte är närvarande. Resultaten visar dock att tid till reflektion under eller efter ridpasset inte finns inbyggt i ridutbildningssystemet.

Studiens resultat visar inte några nationella olikheter mellan sportryttare i Polen och Sverige, trots att de båda länderna har åtskilliga historiska och kulturella skillnader. Det pekar på att det finns en stark och väl sammanhållen internationell hästkultur och att traditioner och vanor inom sportdressyren verkar påverka ryttares syn på hästen.

Avhandlingens slutsatser är att det behövs nya undervisningsmetoder där mer fokus läggs på att utveckla ryttarnas känsla. Tränare behöver bli bättre på att synliggöra hästens roll som subjekt och aktiv part för ryttarna, och på att stödja varje individuellt ekipages aktiva process för att få ett bra samspel. Bättre hänsyn borde tas till ryttares förmåga att känna både sin egen och sin hästs kropp under träningspasset, och till både hästars olika känslighet och ryttares olika personlighet. Träningsmetoderna skulle förhoppningsvis förbättras om ryttare uppmuntrades att använda sin egen praktiska kunskap för att lyssna på och försöka förstå hästens handlingar och reaktioner, och därmed utveckla sin fronetiska kompetens. Ryttare behöver även få chans till både reflektion-i-handling och reflektion-över-handling för att utveckla och fördjupa sin inlärning.

Tränare inom ridsporten behöver bli bättre på att explicitgöra för ryttarna vad de ser och varför de väljer att ge vissa instruktioner, för att bidra till att utveckla ryttarnas egen praktiska kunskap. Tränare behöver vara uppmärksamma (och lyssna) på varje ekipage, reflektera över vad som händer i den kroppsliga kommunikationen mellan ryttare och häst, och skapa en tre-vägs kommunikation där alla tre parter, ryttare, tränare och häst, involveras.

En mer holistisk syn på ryttare där deras fysiska och mentala förmågor får större utrymme skulle kunna öka ryttares och hästars prestation och välbefinnande. Hästhållning och ridning kräver massor av kunskap, och det anses allmänt att denna kunskap saknas bland många ryttare och hästägare. Därför borde episteme (teoretisk kunskap), exempelvis om hästars behov och om hur hästar lär, inkluderas i ryttarnas utbildning för att säkerställa en god hästvälfärd.

Studien förväntas bidra till en djupare förståelse för hur ryttare upplever den unika relationen mellan människa och häst, och leda till förbättrade undervisnings strategier och metoder och därmed en bättre välfärd för både ryttare och hästar. Kulturerna inom ridsporten är under omformning och traditionellt rotade träningssystem utmanas av nya idéer, men de starka, militära normerna spelar fortfarande en viktig roll. Att använda hästar för sport medför etiska överväganden, och därför borde ryttare inom ridsporten reflektera över hur deltagande i sport påverkar hästen som kännande och tänkande varelse. Min förhoppning är att avhandlingen också kommer att bidra till ökad förståelse för andra områden där den praktiska kunskapen är central och där känslor spelar en stor roll, som exempelvis inom mellanmänskliga yrken.

Tid och plats

24 april 15:00-16:00

Spikningsceremoni

The library's lounge, floor 5, Alfred Nobels allé 11, Södertörn University, hitta hit

Engelska

Arrangeras av

The Library and the Theory of Practical Knowledge at the School of Culture and Education, Södertörn University.

Kontakt

Dela

Facebook Mail Twitter

Sidan är uppdaterad

2019-03-27