”Det omätbaras renässans” börjar med en berättelse från en arbetsplats inom landstinget där man upplevde arbetsmiljöproblem med dålig stämning om missämjor. Ledningens lösning blev, i stället för att prata om de bakomliggande orsakerna till problemen, att beordra medarbetarna att varje morgon hälsa på minst 7 kollegor. Det var historier som denna som fick Jonna Bornemark, docent i filosofi och lektor på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, att vilja undersöka på djupet hur vår ökade tilltro till mätning påverkar oss i en tid där stress och utbrändhet ökar lavinartat.

Tar hjälp av renässansfilosofer

Som lektor på Centrum för praktisk kunskap kommer Jonna Bornemark i kontakt med människor som är yrkesverksamma främst inom mellanmänskliga yrken i välfärden. Genom deras berättelser såg hon en problematik inom arbetslivet där jobbet kommit att handla mer om papper än om människor, och bestämde sig för att para ihop filosofiska teorier med praktik. För att titta närmare på några av vår samtids centrala karaktärsdrag tar hon hjälp av teorier från de tre renässansfilosoferna Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes.

Centralt i boken är Nicholas Cusanus teori om förnuftets indelning i två delar: det kalkylerande ratio och det reflekterande intellectus som idag underordnas ratio, precis som humaniora och kultur underordnas naturvetenskap och ekonomi. Utrymmet för den praktiska kunskapen, för det subjektiva och känslomässiga blir allt mindre när siffror, diagram och staplar tar över. Centralt är också dessa två delar av förnuftets relation till ”icke-vetandet”. För de gamla tänkarna var det självklart att det fanns saker som människan aldrig kommer att kunna veta, men idag har vi svårt för tanken på att det kan finnas gränser för vårt vetande. Vårt sätt att hantera det kontrollbehovet blir ett överdrivet mätande.

När blir kunskapstörsten något negativt?

Människan har alltid drivits av nyfikenhet och haft ett behov att söka kunskap och försöka förstå det vi inte ännu förstår. Det är en förutsättning för vår utveckling och något högst naturligt, men när fokuset på kunskap slår över till ett extremt kontrollbehov där vi tror att vi måste veta och mäta allt så är det motsatsen till nyfikenhet, menar Johanna Bornemark. Enligt henne är vår nyfikenhet baserad på just föreställningen att vårt vetande har horisonter bortom vilka det finns saker vi inte vet, och att dessa horisonter förflyttar sig i takt med att ny kunskap och förståelse tar form genom intellectus.

– Mätandet i sig är inte fel men vi måste fråga oss vad och varför vi mäter och på bekostnad av vad. Det är utmattande att göra om allt till mätbar kunskap och det leder till galopperade administration och explosionsartad förpappring. Det kostar samhället massor men ifrågasätts väldigt lite, säger Jonna Bornemark.

Det ständiga mätandet påverkar oss i arbetslivet, men också i våra privatliv.

– Jag blir glad av att vara nyfiken. Vi människor är intellectus-varelser och har behov av att inte veta. Vi går miste om oss själva och om livet annars. Vi ser inte hur mycket energi det tar att kontrollera allt.

Motståndet har börjat

Men mitt i mätbarhetens tidsålder ser Jonna Bornemark en renässans för det omätbara. Den syns överallt, menar hon, i form av mikromotstånd. Personer som väljer att lägga de mest ”förpapprade papprena” underst i högen eller prioritera kärnverksamheten framför dokumentationen. Att prata om och synliggöra frågan är kanske det viktigaste motståndet, och Jonna Bornemark har kontaktats av många som läst boken och känner igen sig i livsdräneringen som undervärderingen av intellectus leder till.

– Jag har fått stor respons. Jag känner mig som pojken i berättelsen om Kejsarens nya kläder som sa att kejsaren var naken. Alla visste redan om det men hade svårt att formulera det. Det har saknats ord och begrepp för den här problematiken, säger Jonna Bornemark.