”I gamla dagars Sverige blev man kvar i sin hembygd”. Det är bilden många har av bondesamhället. Men det är en felaktig bild och en missuppfattning. Tvärt om var 1600-talets svenskar mycket rörliga. Att byta boplats var till och med en nödvändig beståndsdel i deras sätt att fungera visar en ny avhandling från Södertörns högskola.

– Vi har en föreställning om att människor under 1600-talet levde och dog på samma plats. Man har en bild av att då var man inskränkt och i dag är vi inte det. Den bilden har varit viktig för den svenska självbilden, att vi är mer självständiga, säger Martin Andersson, som nyligen disputerade med avhandlingen Migration i 1600-talets Sverige.

Martin Andersson har för bokens räkning dykt ner i de historiska dokumenten. Närmare bestämt i Älvsborgs lösens rannsakningslistor, ett register över vilka människor som betalar skatt i området mellan åren 1613 och 1618. Där finns bland annat nedtecknat vilka som har betalat skatt och varför de inte betalade vid nästa beskattningstillfälle. Och en sådan anledning kunde mycket väl vara en flytt. Rannsakningslängderna är en unik förteckning över människors rörelse från en tid innan kyrkoböcker och befolkningsstatisk.

I de allra flesta fall där människor valde att flytta var det sällan några längre sträckor. Men mönstren ser olika ut för olika socialgrupper. Däremot påverkades alla av 1600-talets feodala samhällsstrukturer. Oavsett om de var bönder, borgare, tjänstefolk, soldater eller förrymda brottslingar – kungmakten hade ett intresse av att reglera hur människor flyttade även inom Sveriges gränser.

– Uppfattningen att människor var i det närmaste orörlig har präglat forskningen utan att någon egentligen kritiskt granskat den föreställningen. Forskningen har avfärdat de som flyttat som undantag. Jag har tittat på hur man reglerade migrationen då, men det ger också perspektiv på vår egen tid, säger Martin Andersson.