Gribshunden nämns i ett flertal historiska källor, som till exempel Sturekrönikan. Men det var först under 1970-talet som sportdykare hittade henne, och det skulle dröja ytterligare 20 år innan skeppet identifierades. Sen gick det ytterligare en tid innan forskarna insåg hur välbevarat det var. 2013 gjorde Johan Rönnby och kollegorna de första dykningarna. Nu, sex år senare, inleddes mer omfattande utgrävningar och ett större schakt grävdes fram.

Ett flertal spektakulära fynd har påträffats: mynt, tenntallrikar och inte minst kung Hans (då kung i Danmark) ”bästa fatabur”. Krönikor från tiden berättar att kungen förlorade några av sina mest värdefulla föremål och kläder när fartyget förliste. Dit hörde bland annat en ringbrynja och ett vackert svarvat dryckesstop. Till listan kan också läggas handeldvapen, djurben och en rad tunnor för öl och fisk.

Men det är inte de här fynden som Johan Rönnby nämner när han får frågor om vad de hittat under utgrävningarna.

– Vi hittade också vedträn och de kanske inte är det mest upphetsande fynden. Men vedträn tycker jag är ganska häftiga. De huggs 1495 för att eldas med i någon ugn eller i skeppets kök. Men så blev det inte av och de ligger kvar där. Det ger en tidskänsla. De är fortfarande ljusa, man ser yxhuggen efter klyvningen från stora björkstubbar, säger han.

Gribshunden anses vara det bäst bevarade skeppsvraket från den här tiden, och det enda i sitt slag. Vilket forskarna kan tacka Östersjöns bräcka vatten för. Johan Rönnby och hans kollegor har därför fått en unik möjlighet att studera hur 1400- och 1500-talets fartyg faktisk var konstruerade. Särskilt då det tillhör samma typ av fartyg som seglade över Atlanten, dit bland andra Christoffer Columbus skepp Santa Maria räknas. Byggtekniken kallas kravellteknik och innebär att bräderna som utgör fartygets skrov läggs kant i kant, istället för omlott.

– Nu kan vi veta hur de här fartygen från tidig modern tid såg ut, och studera det i detalj. Det ger byggnadsteknisk kunskap. Men lyfter man blicken så handlar det om fartyg som var inblandade när den nya världen förändrades. Utan de här skeppen hade de inte kunnat segla över Atlanten, man hade inte kunnat påbörja kolonialiseringen, inte ta nya varor till Europa. Skeppen var en del i vad som skedde, och som fortfarande präglar oss i dag, säger han.

Upptäckten av skeppsvraket har nått långt utanför marinarkeologins lilla värld. Intresset från framför allt Ronnebyborna själva har varit överväldigande. När forskargruppen kom in till hamn efter att ha bärgat en galjonsfigur för ett par år sedan togs de emot av hundratals nyfikna vid kajen.

– De var intresserade av forskning och upptäckande, och den betydelsen kanske trots allt är den viktigaste. Att människor blir engagerade. Den glädjen, entusiasmen och nyfikenheten vi såg. Det är också det forskning handlar om, att man är intresserad av upptäckt, det okända. Jag börjar mer och mer se att man som forskare ska betona det. Det är det som lyfter oss som människor, att vi vill veta mer, säger han.