Dela

Facebook Mail Twitter

2019-12-20

Disputation: Kan Europas kvinnor tala med en röst?

För att göra sig hörda inom EU krävs det att Europas kvinnorörelser anpassar sig till en viss organisationsstruktur – en struktur som inte passar alla. Polen och Sverige har helt olika förutsättningar att ta plats på EU-nivå, och vad innebär det egentligen för demokratin? Nydisputerade Eva Karlberg söker svaret i sin avhandling Organizing the voice of women.

Student läser på en surfplatta

De europiska kvinnoorganisationer som vill göra skillnad och bidra till policys på EU-nivå tjänar på att ansluta sig till den europeiska kvinnolobbyn (EWL), en paraplyorganisation för kvinnorörelsen inom EU som grundades 1990 för att verka för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Sedan den bildades har EWL blivit EU-kommissionens främsta partner när det kommer till policyinputs och kommunikation kring dessa frågor. Men vilka är det som får komma till tals inom Europas många kvinnoorganisationer, och vad har det för konsekvenser för demokratin när vissa hörs mer än andra? I sin doktorsavhandling har sociologen Eva Karlberg tittat närmare på hur kvinnorörelser i Sverige och Polen formar en gemensam röst för att göra sig hörda på den europiska nivån.

– EU-kommissionen ser EWL som europeiska kvinnors gemensamma röst, men det finns såklart många olika kvinnliga erfarenheter och intressen inom Europa. Att komma överens på nationell nivå är svårt, så då kan man ju tänka sig hur det är att komma överens på internationell nivå, säger hon.

EU:s vision fungerar inte

I och med att EU kom att kritiseras i allt större utsträckning av medborgarna och att intresset för unionen svalnat, har EU-kommissionen sedan millennieskiftet jobbat för att nå ut till medborgarna på nya sätt. Ett sätt för kommissionen att göra det är att involvera civilsamhällets organisationer i sin policyprocess för att bli mer demokratiska och få medborgarna att känna sig inkluderade. Därför är det naturligt att kvinnorörelsen och andra civilsamhällesorganisationer organiserar sig på internationell nivå för att kunna vara med i den här lobbyprocessen, menar Eva Karlberg. Men det hon vill visa med sin avhandling är att EU:s vision om att nå ut till medborgarna och bli mer demokratiskt inte fungerar när man tvingar in organisationerna i en viss typ av organisationsstruktur som krävs för att få delta i policyprocessen inom unionen.

– Det blir en väldigt hierarkisk struktur. EWL har en medlemsorganisation i varje land som i sin tur har sina egna medlemsorganisationer, så det blir många, många lager av organisation, och de tvingas in i en viss lobbyinglogik där det handlar om representation snarare än deltagande. Så det är en slags kritik av brist på demokrati som jag gör i min avhandling.

Odemokratiskt system

Just Polen, som är ett av länderna som undersöks i avhandlingen, är ett tydligt exempel på hur denna organisationsstruktur missgynnar vissa länder extra mycket. Polen saknar den tradition av riksorganisering som finns i Sverige och dessutom är landets kvinnorörelse mycket splittrad och saknar finansiering vilket gör det svårare att låta en ny organisation att prata för hela rörelsen. Ett annat hinder för den polska kvinnorörelsen är att den inte alls har samma stöd från regeringen som den svenska. Rent konkret innebär det att den svenska kvinnorörelsen har en stark röst på EU-nivå medan den polska inte har det, vilket i praktiken blir odemokratiskt.

– Jag har ingen lösning på problemet men jag tror att den här avhandlingen ändå är ett bidrag i den här debatten kring demokratifrågor i relation till Europa och EU och hur civilsamhället men framför allt sociala rörelser ska få plats, säger Eva Karlberg.

Vill du läsa mer om det här området:
Läs mer om: Samhällsvetenskap

Dela

Facebook Mail Twitter

Sidan är uppdaterad

2019-12-20