Tillit, medier och frågan om vaccinering - research note 2

(Fredrik Stiernstedt, Peter Jakobsson, Anne Kaun - 2020-10-04)

Sedan i mars 2020 bedriver vi ett forskningsprojekt om tillit till medier och andra samhällsinstitutioner under Corona-pandemin. Projektet är komparativt och jämför åtta europeiska länder (Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Tyskland, Storbritannien och Sverige). Studien består av en panelundersökning, där ett urval av befolkningen får svara på enkätfrågor vid flera tillfällen. Första vågen genomfördes i maj månad och andra i september, en tredje våg är planerad till november. Det gör att förändringar över tid, t.ex. i befolkningens tillit till myndigheter och medier kan fångas upp. En unik aspekt av projektet är också att det inte enbart bygger på enkätdata med representativa urval. Studien består också av en del som genomförs med kvalitativa metoder. Genom dagböcker som deltagare skriver själva och djupintervjuer fördjupas förståelsen av människors upplevelser under pandemin och deras inställningar och känslor av tillit och/eller misstro till olika samhällsinstitutioner och till medier och information.

En fråga som kommit att bli omdiskuterad under hösten 2020 är frågan om vaccin och människors benägenhet att ta vaccin, i händelse av att ett sådant blir tillgängligt. I viss mån är detta också en tillitsfråga, som handlar om vilket förtroende människor har för sjukvård, medicinsk vetenskap och folkhälsomyndigheter – men också till information och medier.

Vaccinationsbenägenhet i Sverige

Vad det gäller resultaten från den svenska enkätundersökningen så visar de att vaccinbenägenheten i befolkningen är stor, men att den sjunkit något sedan våren 2020. I den första mätningen svarade 65% att de ville vaccinera sig mot det nya coronaviruset, medan 59% svarade likadant i september. Andelen som är tveksam eller inte kan ta ställning är lika stor (20%) medan andelen som inte vill vaccinera sig ökat från ca. 14% till 19%. Resultatet överensstämmer också något sånär med Folkhälsomyndighetens egen undersökning av vaccinationsbenägenheten där 67% svarar att de antingen ”helt säkert” eller ”troligen” kommer att vaccinera sig mot det nya Coronaviruset om ett vaccin blir tillgängligt. På det hela taget verkar det alltså som att vaccinationsbenägenheten i Sverige är ganska stor, och att den eftersträvansvärda nivån om ca. 60% vaccinerade/immuna i samhället bör kunna uppnås, i det fall att ett vaccin blir tillgängligt.

Samtidigt är det alltjämt en ganska stor andel av befolkningen, omkring 20%, som bestämt säger nej till att vaccinera sig. Av de som svarar att de inte vill vaccinera sig är den vanligaste anledningen att man är rädd för biverkningar av vaccinet (69%), att man inte tror att ett vaccin är tillräckligt säkert (43%) och att man inte tror att COVID-19 är farligt för ens egen hälsa (29%). Endast en mycket liten del anger andra anledningar, som t.ex. att man generellt är emot vaccin (7%), att det är bäst att låta naturen ha sin gång (9%), att man är rädd för att ta sprutor (4%) eller religiösa anledningar (0.3%). Man kan också se att viljan att vaccinera sig hänger samman med ålder, såtillvida att vaccinationsbenägenheten är betydligt högre bland de som fyllt 65 (78.4%), lägst är viljan att vaccinera sig i åldersgruppen 30-49 år (47.5%). Vaccinationsbenägenheten är också något större bland män än bland kvinnor (65% resp. 53%).

Benägenheten att vilja vaccinera sig tycks också hänga samman med såväl kunskapen om COVID-19, tilliten generellt och till samhällsinstitutionerna och med tilliten till medier. Vaccinationsbenägenhet är – också – en tillitsfråga.

Kunskap och informationssökning och vaccinationsbenägenhet

För det första kan man konstatera att de som bestämt avvisar vaccination också rapporterar en mindre kunskap om Coronapandemin och om det nya viruset. Skillnaderna härvidlag är inte stora, men sambandet mellan i vilken utsträckning man följt rapporteringen om viruset och vaccinationsbenägenheten är signifikanta och visar att andelen som inte följt rapporteringen i någon större utsträckning är högre bland de som inte vill vaccinera sig (se tabell 1).

Tabell 1: I vilken utsträckning man följt nyheterna om COVID-19 vs. Vaccinationsbenägenhet.

Sverige N=1092, p=.000, data våg 1

Det framgår också att de vaccinationsbenägna och de vaccinationsobenägna söker information på lite olika sätt. Den största skillnaden är att de som inte vill vaccinera sig inte läser tidningar i samma utsträckning (41% av de som inte vill vaccineras läser tidningar, jämfört med 66% av de som vill vaccinera sig). Det framgår också att de vaccinationsobenägna i något högre grad söker information via sociala medier. De som inte vill vaccinera sig är slutligen betydligt mer aktiva användare av s.k. alternativa medier, framförallt högerradikala nyhetssidor som t.ex. Samhällsnytt (14% använder bland de som inte vill vaccinera sig; 7% av de vaccinationsbenägna använder), Nya Tider (12% använder bland de som inte vill vaccinera sig, 4% av de vaccinationsbenägna använder) och Fria Tider (11% använder bland de som inte vill vaccinera sig, 4% av de vaccinationsbenägna använder).

Tillit och vaccinationsbenägenhet

En inte oväntad aspekt av frågan om vaccinationsbenägenhet är att den hänger samman med frågan om tillit till samhällsinstitutioner. Det är på intet sätt orimligt att tänka sig att den som känner en låg grad av förtroende gentemot sjukvård, forskning och myndigheter inte heller är beredd att låta sig vaccineras. De som svarat att de inte vill vaccineras mot COVID-19 uppvisar också en lägre grad av förtroende mot det mesta. I undersökningen mäts förtroende på en s.k. likert-skala där de som svarar på undersökningen får ange vilken tillit de känner för olika institutioner på en femgradig skala. Om vi bara tittar på den grupp som angett svarsalternativ ett, dvs. att man inte har någon tillit alls till institutionen i fråga, framgår tydligt den skillnad som finns i tillit mellan de vaccinationsbenägna och vaccinationsobenägna (Tabell 2).

Tabell 2: Tilliten till samhälleliga institutioner vs. vaccinationsbenägenhet

N=1092, p=.000, data våg 1

Som framgår av tabellen är andelen ”låglitare” bland de vaccinationsobenägna betydligt större i alla kategorier, förutom vad det gäller sociala medier, där de vaccinationsobenägna uppvisar en något högre grad av tillit. Det kanske inte heller är så konstigt eftersom de, som vi såg ovan, också använder sociala medier i högre utsträckning än andra för att söka information om COVID-19. Graden av mellanmänsklig tillit hänger också samman med vaccinationsbenägenhet, på frågan om huruvida de flesta går att lita instämmer 63% av de som också svarat att de ska vaccinera sig, medan motsvarande siffra för de som inte ska vaccinera sig är 50%.

På den mer specifika frågan om man i allmänhet känner tillit till de etablerade mediernas information om COVID-19 framträder också skillnaderna mellan de vaccinationsbenägna och vaccinationsobenägna tydligt. Tilliten till mediernas information är avsevärt större bland de som ska vaccinera sig än bland de som tar avstånd från vaccination, vilket framgår av tabell 3.

Tabell 3: Tilliten till etablerade medierna i Sverige och vaccinationsbenägenhet

N=903, p<.001, data våg 1

Man kan särskilt notera att förtroendet för public service, som annars är mycket högt i befolkningen är betydligt lägre i den grupp som inte vill vaccinera sig, där så många som 19.6% anger att de har lågt förtroende för information och nyheter om COVID-19 i public service medier, jämfört med 6.3% av de som angett att de vill ta emot vaccin.

Bakgrundsfaktorer och vaccinationsbenägenhet

Som vi redan konstaterat skiljer sig vaccinationsbenägenheten åt mellan olika åldersgrupper och mellan könen. Men det finns även andra demografiska och sociokulturella faktorer som tycks spela in och samvarierar med viljan respektive oviljan att vaccinera sig. Det finns till exempel en marginellt större vilja att vaccinera sig bland de med bättre ekonomisk situation, än bland dem som har det sämre ställt ekonomiskt (18.6% av de vaccinationsobenägna har en ekonomiskt utsatt situation, jämfört med 11% av de vaccinationsbenägna). Även utbildningsnivå spelar in, där de med högre utbildning är mer vaccinationsbenägna än de med kortare utbildning. Egen erfarenhet av sjukdomen, i den bemärkelsen att man känner någon i sitt nära sociala umgänge som är eller har varit smittad med det nya coronaviruset, ger också små skillnader, där de som har sådan erfarenhet är något mindre vaccinationsbenägna än de som inte har en sådan direkt, personlig erfarenhet. Det största skillnaderna framstår dock i relation till partitillhörighet eller politisk åsikt. Det är tre partier som sticker ut med betydligt fler sympatisörer som inte vill vaccinera sig jämfört med andra. Det är Sverigedemokraterna där 26% säger nej till vaccination och 23% är tveksamma. Dvs. endast ca. 50% av deras sympatisörer är för att vaccinera sig. De övriga två är Kristdemokraterna där 14% säger nej till vaccination och 24% är tveksamma, samt Vänsterpartiet där 14% säger nej till vaccination och 18% är tveksamma. Störst andel vaccinbenägna finns bland Socialdemokraternas väljare (75%), Centerpartiets väljare (73%) och Moderaternas väljare (70%).

Avslutning

Vi kan efter denna preliminära genomgång av data från två enkätundersökningar konstatera att viljan att vaccinera sig mot COVID-19, givet att ett sådant vaccin finns tillgängligt, är stor i Sverige. Vi kan också konstatera att denna vaccinationsbenägenhet har minskat något mellan mätningarna i maj respektive september.

Frågan om huruvida man vill vaccinera sig eller ej är i hög grad en tillitsfråga. Det finns tydliga samband mellan tilliten till olika institutioner i samhället, till medicin och forskning, till medier och till andra medborgare (mellanmänsklig tillit) och vaccinationsbenägenhet. Vi kan också konstatera att vaccinationsbenägenhet tycks hänga samman med hur väl man informerat sig om den pågående pandemin och vilka kanaler man valt för att få tag på sådan information.

Slutligen kan vi konstatera att vaccinationsbenägenheten också hänger samman med flera sociodemografiska variabler, som t.ex. ålder, kön, utbildning och politisk åsikt.

Detta får dock betraktas som preliminära resultat som snarast är uppslag för vidare forskning: det som nu återstår är fördjupad analys för att bättre förstå dessa samband. På vilket sätt hänger de ihop? Vad är det som påverkar vad? Och hur kan det kvalitativa materialet (med dagböcker och djupintervjuer) hjälpa oss att förstå dessa samband på ett djupare och mer nyanserat sätt?