Domstolsämbete, byråkrater eller bara ansiktet utåt i ett mäktigt pr-maskineri. Muftiatets roll har varierat genom historien. Hur relationen mellan denna institution och staten har sett ut är ämnet som Renat Bekkin ägnat sig åt under tiden som doktorand vid Södertörns högskola.

— Muftiaten instiftades av Katarina II, kejsarinna i det ryska imperiet, 1788. Det var delvis för att blidka imperiets muslimska befolkning som varit utsatta för förtryck och vänt sig mot imperiet. Men också för att kontrollera deras religiösa aktiviteter. Styret ville kontrollera de islamska ledarna som ofta lett upproren mot kejsarfamiljen, men att muta dem hade inte fungerat. Istället implementerade man dem i samhällssystemet, i det strikta klassamhälle som rådde under 1700–1800-talen, säger Renat Bekkin som i dagarna disputerar med en avhandling i religionsvetenskap.

En mufti är inte så mycket en religiös ledare som en administrativ position, en byråkrat. Systemet återfinns idag i länder som till exempel Bosnien, Bulgarien och Ryssland. Varje muftis befogenheter sträcker sig över ett visst geografiskt område, med det övergripande syftet att organisera och kontrollera de muslimska församlingar som ligger där.

Rollen som domstol och administration

Under de första åren var deras roll framför allt att agera domstol i religiösa frågor. Sådant som rör till exempel arv eller äktenskap. Muftiatet skulle också säkerställa kompetensen hos församlingarnas imamer, utfärda olika typer av dokument och licenser.

I samband med ryska revolutionen och framväxten av Sovjetunionen förändrades rollen något.

— Då spelade de mer rollen av marknadsförare, de agerade lite som annonspelare för religiösa ledare i Sovjetunionen. De skulle fungera som bevis på att det rådde religionsfrihet. De bjöds in till offentliga tillställningar när muslimska statsledare var på besök eller vid internationella konferenser. Samtidigt var deras inofficiella uppgift att begränsa religiösa aktiviteter, säger Renat Bekkin.

Chanser till reform

Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fanns möjligheter till reformer säger Renat Bekkin. Men det var en chans muftiaten inte tog. Istället har denna byråkratiska institution levt kvar enligt gamla mönster. Den har också behållit sina nära relationer till staten.

— Muftiatet har blivit politiker, de försöker påverka församlingsmedlemmarna i politiska frågor. De har deltagit i resor till Syrien, för att få människor att stötta Rysslands agerande i landet. Vissa gör det mer välvilligt än andra. Så rollen är i stort sett den samma, de stöttar landets styre och fungerar som verktyg åt dem, säger Renat Bekkin.

Majoriteten av ledarna inom institutionen kommer fortfarande från folkgruppen tartarer där de flesta är sunnimuslimer. Under 1800-talet utgjorde de den största muslimska gruppen i Ryssland. Så ser de inte ut i dag, men mufiatens organisation tillåter att ledarskapet bevaras så som det alltid sett ut.

— De har mycket att säga till om, historiskt. I dag fungerar de också som medlare till andra muslimska grupper i Ryssland och de före detta sovjetrepublikerna, säger Renat Bekkin som själv är aktiv i det muslimska livet i hemstaden St Petersburg.

Hans personliga relation till muftitatet har öppnat dörrar och i viss mån underlättat i till exempel intervjuarbetet. Men ämnet är känsligt och även om frågan om reformer av institutionen lever är det inget som öppet ifrågasätts. En av avhandlingens slutsatser är dock att reformer är nödvändiga för att muftiatet ska leva vidare. Muslimer är en del av den ryska befolkningen sedan generationer, att studera de organisationer som utgör människors vardag är viktigt för att förstå deras del i samhället. Renat Bekkin hoppas att denna avhandling kan utgöra en del i det arbetet.