— För många är det så naturligt att ha med sig en smartphone, de reflekterar knappt kring det. Men när de börjar fundera kommer de ofta fram till att de inte klarat resan utan telefonen. De berättar att de håller kontakt med sina familjer samtidigt som telefonerna också är ett verktyg för att hålla sig uppdaterad om situationen i hemlandet och hitta information om det nya landet. Man använder telefonen dels för att hålla kontakt med sina landsmän men också för att använda olika språkprogram, säger Heike Graf, professor i medie- och kommunikationsvetenskap och projektledare för projektet.

Studien bygger på intervjuer med flyktingar från bland annat Afghanistan och Syrien, som alla fått uppehållstillstånd i sina nya hemländer. Men det är inte bara hur de använder sina telefoner som intresserat forskarna. Genom att i projektet samarbeta med litteraturvetare har också de intervjuades berättelser fått stå i centrum.

Berättelser som meningsskapare

Christine Farhan, professor i litteraturvetenskap, fokuserar främst på narrativa aspekter i de berättelser som flyktingarna delar med sig under intervjun. Hon intresserar sig för hur de intervjuade i och med sina berättelser gestaltar flyktupplevelsen och framför allt ankomsten i det nya landet samt hur de presenterar sig själva.

– Det var tydligt i intervjuerna att de inte ville framstå som offer. Istället framställde de sig som självständiga och oberoende individer med ganska tydliga föreställningar om sina framtidsperspektiv. En person som kommit till Sverige tyckte att språket var det absolut viktigaste för att skapa en känsla av att komma fram och känna sig hemma. Personen berättade om sin strategi genom olika episoder där hen medvetet gav sig in i situationer som bjöd på motstånd, men motstånd hen kunde tackla, säger hon.

Vad som blivit tydligt när de två ämnena förenats är att medieanvändningen hänger samman med vad man kan kalla flyktingarnas livsberättelser. Säger en person att språket är viktigt för att finna sig till rätta, då betyder det ofta att hen lagt ner tid och även pengar på olika program som främjar språkinlärning.

– Tekniken är i de fallen underordnad ett visst mål, personen låter sig inte kontrolleras av tekniken utan tvärtom. Sen har jag sett fall där det är precis tvärtom, där telefonerna bara används för att få tiden att gå. Det blir ett sätt att slippa tänka på den svåra situation man befinner sig i, säger Heike Graf.

Förändrade behov

Hypotesen när projektet startade 2017 var att det digitala kommunikationssamhället gett upphov till helt nya situationer för människor som befinner sig på flykt. Det har till exempel talats om att digitala medier förändrade erfarenheten av att vara på flykt. För att söka svar på frågor kring hur flyktingars behov att kommunicera har förändrats har Philipp Seuferling i sitt avhandlingsarbete studerat mediepraktiker från andra världskrigets slut fram till 1990-talet. Bland annat har han studerat medieanvändningen i olika flyktingläger efter andra världskriget. Där fanns till exempel radio, de hade lägerbiografer och tidningar som gjordes av personer inne i lägren. Det går att se att det redan då fanns kommunikationsbehov, men i en annan form.

– Behovet för medier på flykt och i lägret var väldigt lika varandra då och nu: att hålla kontakt med nära och kära, samt att vara informerad. Men man använde sig av andra teknologier. I lägret var detta oftast väldigt kontrollerat. Till exempel visades det filmer varje dag, som underhållning, vilket oftast blev en form av eskapism. Men valet av filmer var också styrt av lägerförvaltningen. De försökte oftast visa uppfostrande filmer om demokrati, medan flyktingar var mer intresserade av underhållningsfilmer. Vilka medier som fanns på lägret var alltså mycket beroende av lägerförvaltningen, säger Philipp Seuferling, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap.

Två sidor av myntet

Visserligen har smarta telefoner gjort det lättare att hålla sig informerad samtidigt som man håller kontakten med familj och vänner på ett enkelt sätt. Men det finns två sidor av myntet. Några vill till exempel inte vara alltför positiva i sociala medier, för att inte göra familjen ledsna. Eller tvärtom. Visa upp din framgång, annars kanske ingen tror att du lyckas. Att ständigt vara uppkopplad gör att pressen på att hjälpa och tänka på de som blivit kvar i hemlandet är närvarande på ett helt annat sätt. Det ställer högre krav på individen att hantera detta. Faran är att det kan ta kraften ur att klara det egna nya livet.