– Minnespolitiken har, framför allt efter Sovjetunionen och kommunismens fall, blivit som en ny ideologi. På 1990-talet ansågs det viktigt att lyfta fram det personliga och individuella mot de stora ideologiska förklaringarna. Det skulle öppna upp historien och ge människor som fallit offer för kommunismens och fascismen ett erkännande. Men under 2000-talet har vi sett en tydlig vändning när minnespolitiken istället börjat användas i nationalistiska syften, säger Tora Lane, docent i litteraturvetenskap och som tillsammans med professor emeritus David Gaunt, skrivit rapportens inledande och avslutande kapitel.

Forskare och journalister tystas

Minnespolitik innebär beskrivningen av historiska händelser blir en politisk fråga, som till exempel ländernas delaktighet i folkmord. Det kan också handla om att ta bort minnesmärken som statyer och konstverk eller att till och med förbjuda vissa historiebeskrivningar helt och hållet. I länder som bedriver denna typ av minnespolitik både motarbetas och tystas forskare, journalister och den politiska oppositionen i vissa frågor – något som kan utgöra ett hot mot yttrandefriheten.

– Det vi upptäckte under arbetet med rapporten var att det som först framstod som lovande med minnespolitiken också är det som nu gör den så problematisk. Minnet handlar om ”mig” eller “oss”, minnet är mitt, eller vårt. Men det finns en konflikt mellan minnet och historien, man kan säga att minnet är mitt men inte historien. Minne som begrepp är ett grått fält och när människor använder det för identitetsskapande och för att definiera historien, då blir det farligt, säger Tora Lane.

”Wars of memory”

Rapporten State of the region – Constructions and Instrumentalization of the Past. A Comparative Study on Memory Management in the Region Länk till annan webbplats.är den första i en ny rapportserie från CBEES (Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning). Här samlas artiklar om situationen i tio länder i regionen, var och en skriven av forskare med anknytning till respektive land. Dessutom får läsaren ta del av övergripande analyser och en historisk överblick. Att temavalet föll på just minnespolitik beror delvis på den politiska utveckling vi sett i de senaste åren.

– Det förflutna kan användas som vapen och verktyg för att legitimera maktpositioner och för att ställa grupper mot varandra. Vi ville uppmärksamma denna tendens och de konsekvenser det kan ha när delar av historiska skeenden, personer och trauman antingen glorifieras eller förtigs i politiska syften. Självklart finns det många beskrivningar från olika perspektiv, men vad vi ser här är snarare ett ”wars of memory”, säger Ninna Mörner, rapportens redaktör.

Varje kapitelförfattare ger sin bild av hur länderna förhåller sig till det förflutna och det är väldigt olika bilder som målas upp. I Polen är det till exempel enligt en lag från 2018 förbjudet att framställa polacker som förövare under Förintelsen. Skulden ska entydigt läggas på ockuperande Nazi-Tyskland. I Bulgarien kämpar forskare för att brott begångna av den kommunistiska regimen ska tas med i skolornas historieböcker. Men det finns än idag personer i maktposition som inte vill minnas alla delar av landets kommunistiska förflutna, även om de visserligen bytt parti.

Ett annat exempel är Holodomor, den stora svälten i Ukraina, som enligt många bör beskrivas som ett folkmord, vilket även skulle kunna få politiska efterverkningar och möta vissa nationalistiska intressen, säger Ninna Mörner.

– Sammantaget är minnespolitik ett laddat ämne i regionen och därför dagsaktuella. I rapporten ger vi en överblick och bidrar med delvis helt nytt jämförande material som vi hoppas kan generera diskussioner och nya studier, säger Ninna Mörner.