Så, hur mår samarbetet runt Östersjön idag, 25 år efter Östersjökonferensen? Carl Marklund är docent i nordiska studier och studerar i ett pågående forskningsprojekt vid Samtidshistoriska institutet de regionala samarbetena kring Östersjön.

– Det är komplicerat. Å ena sidan har vi fler utbyten och samarbeten mellan länderna än vi haft sedan mellankrigstiden. Ur det perspektivet är det en framgångssaga. Å andra sidan är det ett faktum att det finns spänningar på både kulturella och värderingsmässiga plan som kan manipuleras av tekniska och säkerhetspolitiska intressen. Det är en svår och känslig fråga kort sagt, säger han.

Nytt politiskt läge

1996 hade mycket av de geopolitiska spänningar som funnits efter Sovjetunionens fall lagt sig. Det föreföll att den nya regeringen i Ryssland genom samarbeten och kontinuerlig dialog med grannarna i väst lyckats stabilisera situationen. Ländernas nya roller och positioner hade även de stabiliserats, bland annat framträdde Europeiska unionen som regionens starkaste aktör. Men det skapades också flera arenor för samarbeten både inom politiken och civilsamhället genom till exempel Östersjöstaternas råd.

Diskussionen vid tillfället handlade mycket om vilken typ av regionalism som skulle byggas upp. Utvecklingen kom att i stor utsträckning präglas av det som kallas ”new regionalism”.

– Det fanns en starkt normativ idé om att även om det är stater som kommer samman, så är det också gränsregioner och medborgare som kommer samman. Överlappande samarbeten på civilsamhällesnivå uppmuntrades. Den utvecklingen upplöste i någon mån relevansen av stat vs stat. Det fanns också en föreställning om att Östersjöregionen skulle präglas av djupgående samarbeten på olika plan där man skulle undvika att blanda ihop säkerhetspolitiska frågor och istället satsa på utbyten inom utbildning, miljöpolitik och kulturpolitik, säger Carl Marklund.

Mindre känsliga frågor öppnade dörren för de besvärliga

Genom att prata om mindre känsliga frågor – kanske kostsamma och tekniskt krävande, men politiskt sett mer ofarliga – var tanken att samarbetena skulle bidra till att desarmera andra mer besvärliga frågor och på den vägen bygga kontakter. Frågan man kan ställa sig i dag är: fungerade det?

– Utifrån min forskning kan jag säga att tanken är i botten god, rimlig och logisk. Men den bygger på förutsättningen att alla parter har en samsyn kring vad det regionala samarbetet syftar till. Mycket pekar på att detta var möjligt under 90-talet och 00-talet eftersom Ryssland försvagats och befann sig på reträtt i regionen och globalt. Vi ser i dag att relationen mellan Ryssland och EU blivit mer problematisk. Men vem är det som upplever den så? Under hela 1990-talet var det Ryssland som upplevde den problematisk, nu är det snarare västsidan som gör det, säger han.

Värderingar och säkerhetspolitik

Idén att avskärma de kultur- utbildnings- och miljöpolitiska frågorna från de säkerhetspolitiska frågeställningarna har visat sig vara svår. Särskilt i en allt mer medialiserad värld, där fake news och trollfabriker blivit nya slagord. Frågor kring kultur och värderingar kopplas i dag nära samman med ideologi och säkerhetspolitik, inte minst har ju coronakrisen visat hur nära kontakterna och beroendena över gränsen är i regionen.

– Situationen börjar rent konkret påminna om kalla kriget på så sätt att det framstår som att ryska utbyten och kontakter alltid kan ifrågasättas i väst, medan västliga aktörer i Ryssland betraktas som ”utländska agenter”. Det blir en fråga om vi i till exempel Sverige utifrån våra moraliska och demokratiska värderingar kan acceptera Ryssland som arrangör av sportevenemang eller Eurovision Song Contest. Vem tjänar mest på den här polariseringen? Där har jag inte svaret. Men vi ser tydligt att tankegången bakom att bygga en integrerad Östersjöregion där angränsande delar av Ryssland ingår – det har tidigare varit en framgångssaga. Men det var också en integration på Västeuropas villkor, det får vi inte glömma bort, säger Carl Marklund.

En blick in i framtiden

Visionen om en mer integrerad Östersjöregion har delvis uppnåtts. Ett av de tydligaste exemplen på det är EU:s utvidgning österut. Men de geopolitiska spänningarna gör sig återigen påminda. Inom EU ligger konfliktlinjerna framför allt mellan regeringarna för de så kallade Visegradländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien, och Ungern) och de övriga medlemsstaterna kring demokrati- och värderingsfrågor. Men det omfattar också skuldkrisen i Sydeuropa.

Allt detta påverkar förutsättningarna för regionalt samarbete i närområdet säger Carl Marklund:

– Trenden går mot ökat samarbete inom olika regioner, till exempel de baltiska staterna, de nordiska länderna och inom Visegradgruppen. Kanske detta i sig innebär en risk för ett framåtblickande Östersjösamarbete. Men situationen som mötte Östersjökonferensens deltagare för snart tre årtionden sedan rymde också stora utmaningar, utmaningar som många gånger var ännu större än de som möter oss idag, avslutar han.