– Nästan oavsett vilket land det gäller, så visar mina studier att integrationspolitiken reproducerar en rätt homogen bild av staten man kommer till. Genom att studera vilka kunskaper staten kräver av nyanlända kan man få en koncentrerad bild av vilka kulturer och språk som nationalstaten framställer som önskvärda, säger Nina Carlsson, doktor i statsvetenskap som nyligen disputerade med avhandlingen One nation, one language? National minority and Indigenous recognition in the politics of immigrant integration. Länk till annan webbplats.

I sin forskning har Nina Carlsson velat ta reda på vad stater med nationella minoriteter kommunicerar till nyanlända om vad en viss nationalstat är: vilka som tillhör den, vilket språk som talas, vilken religion eller värderingar som människor förväntas följa, men även hur minoritets- och majoritetsspråk tilldelas olika värde inom integrationspolitiken. Ett gemensamt språk ses av de flesta som instrumentellt värdefullt för samhället, men samtidigt har integrationspolitiken även en viktig nationsbyggande funktion där majoritetstillhörigheten av identitetsskäl står i centrum. När redan marginaliserade kulturer inte får ta plats inom den nationsbyggande politiken riskerar deras ställning inom staten att försvagas ytterligare. Detta trots att vissa av dem i många länder, även i Sverige, har en erkänd status som nationell minoritet.

Integrationspolitik i tre länder

Studien består dels av en policygenomgång där samtliga 27 EU-länder ingår, dels djupstudier av integrationspolitiken i tre länder: Finland, Sverige och Bulgarien. Den övergripande bilden är att EU-länderna i hög grad återger majoritetsnationalism i sin integrationspolitik, vilket kan anses krocka med målen om att skydda minoritetsgrupper.

I Finland har den finlandssvenska minoriteten en mycket stark ställning i lag, det svenska språket är juridiskt likvärdig med finskan. Som nyanländ har du enligt lag möjligheten att välja mellan finska och svenska för att fullfölja statens integrationsprogram och språkkravet för medborgarskap, men i praktiken är det svårt att “integreras” på svenska då implementeringen och informationen om språkvalet är bristfällig. I Sverige fokuserade studien på Sápmi och hur den svenska integrationspolitiken implementeras där.

– På nationell nivå så pratas det ganska lite om de nationella minoriteterna och urfolket samerna, det är några sidor i den bok som går ut till alla som läser kurser i samhällsorientering. Det är tydligt att det är svenska man ska lära sig och att det är staten Sverige man kommit till. I Sápmi framkommer urfolksnärvaron till viss grad i implementeringen, till exempel att det talas om samer och tvåspråkighet men det är upp till varje lärare, säger Nina Carlsson.

Mångfald och majoritetskultur

I fallet med Bulgarien är det den turkisk muslimska minoritetens ställning i integrationsprocessen som studerats. Innan gränsen mellan Turkiet och Bulgarien i princip stängdes tog Bulgarien emot många flyktingar som inledningsvis hindrades resa vidare till andra EU-länder. Bulgariska staten, som i sin medborgarskapspolitik ställer krav på kunskaper i majoritetsspråket och -kulturen, har fört en ganska passiv integrationspolitik och därför är det snarare de icke-statliga organisationernas, muslimska institutionernas och privatpersonernas roll som varit i fokus.

– I ett land där staten överlag är frånvarande vad gäller integrationsstöd så har statliga muslimska institutioner ändå till viss del kommit att skapa tillhörighet för nyanlända. Men kontakten mellan flyktingar och personer från den turkiskspråkiga gruppen, som historiskt varit utsatt för assimilering, är liten. De har ofta bott i olika områden i landet, sällan pratat ett gemensamt språk och dessutom skapar asylsystemet mobilitet snarare än bofasthet, säger Nina Carlsson.

När integrationspolitiken tjänar majoritetsnationsbygget snarare än att spegla samhällets faktiska mångfald förstärker den majoritetens roll i staten och marginaliserar minoritetstillhörigheten. Samtidigt visar avhandlingen att kunskap om eller i minoritetsspråk och kulturer kunde öka känslan av tillhörighet hos nyanlända personer.

– Avhandlingens budskap är inte att nyanlända måste lära sig ännu ett språk, eller att majoritetstillhörigheter inte är viktiga. Min avhandling visar snarare hur svaga och perifera de här minoritetsgrupperna är inom nationalstaten när de studeras genom integrationspolitiken, vilket kan anses stå i kontrast mot både samhällets faktiska mångfald och minoritetserkännandets principer, säger Nina Carlsson.