− Ofta är det ett förfördelat subjekt som lyfts fram i debatten, ett subjekt som ofta har invandrarbakgrund och som bor i Stockholms ytterstad eller miljonprogram. Man vill hjälpa människor i ekonomiskt utsatta områden att äga sitt boende. Men tittar vi på de ombildningar som skett så har de inte skett där, utan i innerstaden eller i välmående ytterområden. Tidigare forskning har också visat att den här typen av ombildningar inte gynnat, utan snarare drivit på segregationen i samhället, säger Helena Löfgren, nybliven doktor i företagsekonomi.

I avhandlingen Det legitima ägandet: politiska konstruktioner av allmännyttans privatisering i Stockholms stad 1990-2015 Länk till annan webbplats.har hon studerat hur besluten att sälja ut kommunalt ägda bostäder legitimerats av politikerna. Vilka skäl har de hänvisat till och hur har de förändrats över tid? För att söka svaren på frågorna har Helena Löfgren fokuserat på de årliga budgetdebatterna i Stockholms stad kommunfullmäktige. Men hon har också studerat kampanjmaterial, propositioner och statens offentliga utredningar.

Moral och affärsmässigt språk

Vad hon funnit är att det framför allt är två legitimeringsstrategier som präglat debatten, moraliska och rationella. Under hela perioden hänvisar politiker till sociala aspekter såsom integration och förbättrade förutsättningar för invånare i utsatta områden (moralisk legitimering). Men allt eftersom växer att annat mönster fram parallellt, de rationella skälen.

− Det är framför allt från 2005 och framåt som ett mer affärsmässigt språk kommer in i debatten. Politikerna hänvisar till att man ska ha en affärsmässig allmännytta, eller till att om förändringen genomförs kan kommunen få pengar till annan verksamhet, säger Helena Löfgren och fortsätter:

− 1992 blev det tillåtet att ombilda hyresrätter i allmännyttan. Men det betyder inte att det bara rasade på. Utförsäljningen tog fart mer mot slutet av 1990-talet. Jag var överraskad över att narrativet kring de socialt utsatta områdena var så starkt, det blev tydligt för mig rätt sent i processen, avslutar Helena Löfgren.