Marcus Larson föddes 1825 i Åtvidaberg, och blev under sin korta men intensiva konstnärskarriär känd för sina dramatiska målningar av en natur i uppror. Han var även urtypen för myten om det manliga konstnärsgeniet, en halvgalen bohem, som Dan Karlholm uttrycker det. Som konstnär hade han ena foten i romantiken och andra i realismen, men efter hans död är han betydligt mindre känd än samtida kollegor som Carl Larsson. Ingen har skrivit en monografi om honom sedan mitten av 1900-talet, men nu vill Dan Karlholm, professor i konstvetenskap vid Södertörns högskola, titta på Marcus Larsons verk med en ny blick.

På Nationalmuseum i Stockholm finns den största samlingen av konstnärens verk, men många av dem har inte undersökts på hundra år. Där finns även konsevatorsateljéer och ny teknik för att genomlysa målningar och på så vis spåra olika lager av färg och pigment.

– Det är något som ofta ligger långt ifrån kritisk kulturteori där vi alltid pratar om betydelser och tolkningar av innehållet, men idag finns också ett stort intresse för materialitet så jag ser mycket fram emot att analysera målningarna som fysiska och kemiska objekt och se hur de är uppbyggda, säger Dan Karlholm.

Förutom sådana analyser av tavlorna ska han även ta ett nytt grepp om Larsons konstnärskap genom att granska hans verk ur ett natur- och temporalitetsperspektiv. Karlholm menar att många paralleller kan dras mellan Marcus Larsons målningar och dagens klimatkris.

– Hans konst har flera beröringspunkter med vår tids klimatförändringar, de är nästintill allegorier över ett tillstånd som vi idag vet håller på att bli helt förödande och hota drägligt liv för människor över hela planeten. Bilderna har blivit illustrationer av något som han omöjligt kunnat ana. Min strategi blir, kort sagt, att sätta de olika tidsperioderna i förbindelse med varandra och se vad som händer.