Dela

Facebook Mail Twitter

Södertörnsforskare om påskkravallerna

Påsken 2022 i Sverige präglades av våldsamma kravaller runt om i Sverige. Händelserna i Linköping, Norrköping, Örebro, Stockholm, Malmö och Landskrona utlöstes av sammankomster där den danska högerextremisten Rasmus Paludan meddelade planer på att bränna Koranen. Här kommenterar tre Södertörnsforskare det som hänt.

Student läser på en surfplatta

Den 1 april 2022 släppte Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet (IMS) vid Södertörns högskola rapporten ”Koranbränningar i Malmö och Stockholm” Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., framtagen av Simon Sorgenfrei tillsamman med Göran Larsson, Jonas Lindström och Linn Sandberg. I rapporten beskrevs och analyserades polisens arbete före, under och efter Paludans manifestationer i Malmö och Stockholm 2020. Här kommenterar tre av rapportskribenterna påskens kravaller utifrån sina respektive expertområden.

"Händelserna visar hur ett ”vi och dom”-samhälle har skapats"

– Provokationer av sådant här slag får sällan önskad effekt på platser där folk har det bra och där det blåser medvind. Det är det första som bör konstateras, säger Jonas Lindström, Fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete. Paludans handling att bränna koranen i områden som etiketteras som utsatta och som har dålig kontakt, eller ingen kontakt alls, med det svenska majoritetssamhället handlar enbart om att skapa kaos och konflikter och på så sätt förstärka segregationens konturer ytterligare.

Sedan är även jag lite förvånad över i vilken omfattning upploppen tog sig uttryck mot polisen men det visar hur ett ”vi och dom”-samhälle har skapats där det finns områden avskurna från majoritetssamhället och där många barn och unga går runt och är arga, har dålig eller ingen framtidstro alls samt tappad tillit till samhället. Och i den här ”vi och dom”-kontexten blir polisen den tydliga representanten för det samhälle som många inte har någon kontakt med eller kanske till och med föraktar.

/Jonas Lindström, Fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete

Kommentarer till upploppen/demonstrationerna utifrån ett sociologiskt perspektiv

Provokationer av sådant här slag får sällan önskad effekt på platser där folk har det bra och där det blåser medvind. Det är det första som bör konstateras. Paludans handling att bränna koranen i områden som etiketteras som utsatta och som har dålig kontakt, eller ingen kontakt alls, med det svenska majoritetssamhället handlar enbart om att skapa kaos och konflikter och på så sätt förstärka segregationens konturer ytterligare.

Sedan är även jag lite förvånad över i vilken omfattning upploppen tog sig uttryck mot polisen men det visar hur ett ”vi och dom”-samhälle har skapats där det finns områden avskurna från majoritetssamhället och där många barn och unga går runt och är arga, har dålig eller ingen framtidstro alls samt tappad tillit till samhället. Och i den här ”vi och dom”-kontexten blir polisen den tydliga representanten för det samhälle som många inte har någon kontakt med eller kanske till och med föraktar.

Med tanke på att segregationsproblematiken under de senaste tre decennierna successivt fördjupats är det fullt förståeligt att det blir en reaktion av något slag när de boende i utsatta områden provoceras så här, även om upploppen så klart måste fördömas. Vi måste nog ställa oss frågan vad detta är ett fall av egentligen? Varför blev reaktionerna så häftiga? Till att börja med ska vi inte glömma bort att det finns en lockelse och en adrenalinkick i att delta i upplopp och kravaller men oftast funkar det ju inte att bara dra i gång ett upplopp. Det behövs en tändande gnista av något slag. Det vet Paludan och det vet också de ungdomar och unga vuxna som bor i utsatta områden. När det sedan exploderar så skyms ofta sikten för de egentliga orsakerna. Blir det upplopp för att en helig skrift skändas eller blir det upplopp för att människor känner sig utanför och utan hopp men framför allt känner av ett förakt från majoritetssamhället? Att människor som aldrig varit i de områden där upploppen skedde tar sig rätten att tycka till om dessa platser och dess invånare – och har gjort så under lång tid – påverkar så klart. Tänk själv att vara barn eller ung och så gott som dagligen i olika medier höra om dig själv som ett problem. Det är klart att det känns.

Som segregationsforskare oroar jag mig dels över hur påskupploppen 2022 gett ännu mer bränsle till såväl förakt mot de boende i utsatta områden som förakt mot polisen. Det sistnämnda är kanske extra olyckligt då jag de senaste åren sett hur ett dialog- och samverkansarbete mellan polis, skola, socialtjänst och boende i utsatta områden gjort skillnad och att allt fler boende fått förtroende för polisen och hur polisen i sin tur fått mer förståelse för den verklighet som många i utsatta områden lever i. Men det jag oroar mig allra mest över är att många politiker kommer att utnyttja dessa händelser för egen vinning inför valet i september. Även om Ebba Busch försöker slingra sig från sin kommentar om varför polisen inte sköt skarpt rakt in folkmassan visar hon med all tydlighet vad hon – och många andra – tycker om de cirka 600 000 människor som bor i områden som politiker etiketterat som utsatta. För det är ju inte de boende som haft möten och kommit fram till att kalla sig själva för utsatta.

"Dialoger med civilsamhället har haft effekt, visar rapporten"

Poliserna som intervjuades i rapporten pekar på att samverkan med de muslimska trossamfunden hade stor betydelse för att lugna ner stämningen och också skapa tillit till polisen, säger Linn J Sandberg, docent och lektor i genusvetenskap. Samtidigt menar polisen att samverkan har en begränsad räckvidd då en del av de som protesterade inte hade kontakt med muslimska församlingar och inte lyssnade till församlingsledare under upploppen. Detta verkar ytterst relevant i relation till den senaste veckans upplopp.

Även om det idag kan kännas hopplöst att tala om samverkan och tillitsskapande arbete så finns det skäl att ändå ta till sig rapportens resultat: Att polisen tidigare upplevt att dialoger med civilsamhället haft effekt. Rapporten pekar dock på att tillit som byggdes upp 2020 försvagats i vissa grupper. Påskhelgens fruktansvärda upplopp riskerar att ytterligare försvåra alla former av samverkan. Jag hoppas trots detta att rapporten kan vara till nytta för att fortsätta verka för tillitsskapande.

/Linn J Sandberg, docent och lektor i genusvetenskap

"Polisen behöver både vara rättsvårdande och tillitsskapande"

Polisens (och andra myndigheters) samverkansarbete tycks vara en väg framåt, säger Simon Sorgenfrei, religionsvetare och föreståndare för IMS. Att bygga tillit och förtroende görs inte i en hast. Tvärt om är det något som kräver både tid och tålamod. I synnerhet när vi har att göra med områden där det finns en initial misstänksamhet, ja kanske till och med hat, mot polisen och andra myndigheter. Dessutom är tillit skör materia, som lätt slås sönder då motsättningar eller till och med våld uppstår. Här har polisen en av sina största utmaningar. Att både vara rättsvårdande och tillitsskapande. Den uppgiften kräver en väl avvägd balans mellan hårda och mjuka metoder.

Oavsett hur påskhelgernas kravaller tolkas är det tydligt att polisen behöver utökade resurser för att kunna möta denna sorts särskilda händelser. Det behövs fler poliser och dessa måste ha de rätta verktygen för att kunna möta ett urskillningslöst våld samtidigt som man upprätthåller och garanterar demokratin och grundlagen för alla medborgare.

/Simon Sorgenfrei, religionsvetare och föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet

Det oförsonliga våld som polisen mötte i flera städer under påskhelgen är chockerande. När filmmaterial från upploppen nu börjar analyseras visar de, enligt Linköpings chefsåklagare Eva Nemec Nordh, att inte endast unga arga män utan även mammor med små barn deltagit i stenkastning mot polisen. ”Hur ska samhället komma till rätta med detta hat?” frågar hon sig i Dagens Nyheter (22/4). Det är en viktig fråga.

I efterspelet till påskhelgens kravaller har debatten i hög grad handlat om att tillskjuta polisen mer resurser. Flera debattörer har efterfrågat ”hårda metoder” som vattenkanoner, gummikulor och tårgas. Det råder ingen tvekan om att polisen måste ges resurser att med muskelkraft förhindra den sortens våld vi kunde se i Örebro eller Norrköping. Men polisen har fler uppgifter än att rycka ut när brott redan begås och även ”mjuka metoder” att arbeta med. Utan att alltså negligera behovet av mer muskelkraft skulle jag vilja sätta mer fokus på sådana mjuka metoder, inte minst i relation till Nemec Nordhs högst relevanta fråga, ”Hur ska samhället komma till rätta med detta hat?”

Den 1 april släppte IMS rapporten Koranbränningar i Malmö och Stockholm, framtagen av mig tillsammans Göran Larsson, Jonas Lindström och Linn Sandberg. I rapporten beskrev och analyserade vi polisens arbete före, under och efter Paludans manifestationer i Malmö och Stockholm 2020. Vi kan se både likheter och skillnader både i reaktionerna och i polisens arbete, om vi jämför händelserna 2020 och upploppen nu i påsk. Även då blev det våldsamma protester mot de islamofobiska manifestationerna, främst i Malmö. Samtidigt bedömde de poliser vi intervjuat att de då bedrev ett lyckat polisiärt arbete. Främst framhöll de vikten av det breda samverkansarbete de är engagerade i, med församlingar och föreningar, trygghetsvärdar och ungdomsledare, företagare och fastighetsägare i Malmö och Stockholm.

Även om dialog och trygghetsskapande insatser inte automatisk förhindrar våld – vilket upploppen i Malmö 2020 är ett tydligt exempel på – bedömer poliser i Malmö och Stockholm att de kontaktnät och den kunskap de upparbetat var viktiga inte bara för att dämpa upprörda känslor före och under manifestationerna, utan också för relationerna till boende i de aktuella områdena efteråt. Genom breda kontaktnät och regelbunden kontakt menade dialog- och områdespoliser att de skapat bättre relationer, relationer som i förläggningen också är tillitsskapande. Flera rapporter har pekat på bristande tillit till myndigheterna i utsatta områden och behovet av att skapa ett högre förtroende inte bara till polisen, utan till svenska myndigheter generellt är uppenbart.

Polisens (och andra myndigheters) samverkansarbete tycks vara en väg framåt. Att bygga tillit och förtroende görs inte i en hast. Tvärt om är det något som kräver både tid och tålamod. I synnerhet när vi har att göra med områden där det finns en initial misstänksamhet, ja kanske till och med hat, mot polisen och andra myndigheter. Dessutom är tillit skör materia, som lätt slås sönder då motsättningar eller till och med våld uppstår. Här har polisen en av sina största utmaningar. Att både vara rättsvårdande och tillitsskapande. Den uppgiften kräver en väl avvägd balans mellan hårda och mjuka metoder.

Oavsett hur påskhelgernas kravaller tolkas är det tydligt att polisen behöver utökade resurser för att kunna möta denna sorts särskilda händelser. Det behövs fler poliser och dessa måste ha de rätta verktygen för att kunna möta ett urskillningslöst våld samtidigt som man upprätthåller och garanterar demokratin och grundlagen för alla medborgare. Men det bästa för både polisen och samhället i stort är naturligtvis om våldsamma upplopp och kravaller aldrig behöver inträffa. För att bygga ett långsiktigt förtroende för polisen och andra svenska myndigheter är det därför viktigt att inte enbart satsa på muskler, utan också på relationer. På förebyggande såväl som på långsiktigt tillitsskapande arbete. Som vår rapport visar har man redan metoderna för sådant förebyggande och långsiktigt arbete.

Vill du läsa mer om det här området:
Läs mer om: Människans villkor

Dela

Facebook Mail Twitter

Sidan är uppdaterad

2022-05-19