För Hans Ruin är det självklart att filosofin kan hjälpa oss att förstå och hantera världen vi lever i. Det är filosofins början, att klargöra sammanhang och använda språket och tänkandet för att tydligare se vad som sker omkring en. Antikens filosofer försökte tidigt skapa ett sammanhang och en helhet, försöka se enhet i mångfald – vilket är en mycket central del i den tidiga filosofin. Lite som att först se en oljemålning på nära håll. Då går det knappt att urskilja något motiv, det råder ett kaos. Backar betraktaren några steg klarnar bilden och motivet träder fram.

Men i en värld där kaos råder är det svårt att hitta klarhet. Utmaningen för filosofen är då att inte vända bort blicken, utan att titta in i kaoset men inte förlora sig i det.

Sokrates dödsdom

När den antika filosofen Sokrates dömdes till döden utan att ha begått något brott samlades hans vänner, helt uppgivna. Men Sokrates satt lugnt i sin cell, han hade levt sitt liv ska han ha sagt. Ett långt liv. Han var lugn i att möta döden. Och det är där filosofin kan hjälpa oss, säger Hans Ruin.

−. En berömd definition av filosofin är ju konsten att lära sig dö. Det kan låta skrämmande, för handlar inte filosofi om att leva väl? Och så är det, men för att leva väl måste vi dö väl. Och anledningen till att det är så viktigt, är att när folk drabbas av dödsbesked får många människor panik. Man känner aldrig att man är färdig. Genom övning, genom att bygga upp ett lugn som gör att man kan hantera den ångesten som annars kan drabba en när som helst.

När det handlar om klimatkrisen och krig, hot mot vår civilisation, då är det mer en kollektiv död man ser framför sig.

− Det är något annat och oändligt mycket mer ödesmättat, tanken på att mänskligheten ska försvinna. Men om vi kan bli bättre på att hantera det som börjat i den egna döden, kan man åtminstone försöka bryta ner även de stora hoten, säger Hans Ruin.

Öva sig att ta emot döden, det låter som att det kräver mycket av oss?

− Platon säger att mod är en av kardinaldygderna tillsammans med visdom, rättvisa och klokhet. Så ja, man får inte vara feg och springa undan. För till slut kan man ändå inte rymma. Det kan framstå som ett övermäktigt krav, men man kommer inte undan, säger han.

Varför tränas inte alla i att tänka som filosoferna?

− De här frågorna om hur man hanterar de yttersta tingen är av tradition religiösa frågor och religionen har delvis haft sitt berättigande i att de tycker sig haft svar på många av dem. Och i och med att den religiösa världsbilden raserats, så är det som att det uppstått ett vakuum kring vart man ska gå för att få svar.

Samtidigt är frågorna om vårt psykiska mående ett ämne för såväl veckomagasin som nyhetssidor. Återkommande möts vi av självhjälpsartiklar och nyheter om konsumtionen av antidepressiva.

− Det som är intressant från ett filosofiskt håll är att det många som går tillbaka till det som idag kallas mindfulness och olika former av kognitiv beteendeterapi (KBT). Det finns en enorm infrastruktur av människor som står beredda att hjälpa med positivt och lugnande tänkande och många av dem använder ofta en obearbetad blandning av filosofiskt och religiöst tankegods.

Varför har det blivit så?

− Det kan finnas flera förklaringar. En ligger i att den akademiska filosofin under efterkrigstiden ville bli mer vetenskaplig. Det handlade mer om evidensbaserade frågor och analytiska metoder, om att lösa problem i språket. Man ville bli en del av vetenskapssamhället. Då framstår frågor om att möta döden som halvreligiösa och flummiga. Fast det egentligen handlar om filosofins grundfrågor, säger han och fortsätter.

− Det är fantastiskt att vi ett plan kan föra en dialog med människor som levde för 2500 år sedan och känna igen oss. Det är en upplevelse i sig att vi har samma problem och det kan i sig ha en tröstande effekt. Visst har vi uppfunnit en massa saker de inte ens kunde drömma om, men mänskligt befinner vi oss väldigt mycket på samma punkt.

Efterkrigstiden och ansvarets principer

Efter andra världskrigets slut vaknade mänskligheten upp till en helt ny värld. En som de antika filosoferna nog hade haft svårt att ens föreställa sig. Nämligen hotet om att utplåna oss själva

− Det var som att vakna till en helt ny horisont, och det handlar om atomvapnen. Att vi plötsligt kan döda hundratusentals människor på en och samma gång. Fram till då har människan alltid befunnit sig i en kamp mot naturen för att själva överleva. Men atomkraften innebär att människan som egen naturkraft står i begrepp att kunna utplåna sig själv. Mänskligheten nådde en ny tröskel, säger Hans Ruin.

Vid den här tiden kliver filosofer som Karl Jasper och Hans Jonas fram. Filosofin kretsar mycket kring hur atomkraften förändrar oss samtidigt som miljöfrågan börjar växa, och även det blev en del av de filosofiska samtalen.

− Många filosofer vid den här tiden landar i att vi måste tänka fram ett nytt begrepp om ansvar. Vilket Hans Jonas gör med sina tankar om ansvarets principer. Det handlar om att i samma ögonblick som människan tar det här klivet, så är det som att hon också måste utveckla ett ansvar som inte bara handlar om henne själv och omedelbart närstående. Hon måste också tänka framåt, vad innebär det att leva på ett ansvarsfullt sätt mot det framtida? Det skulle jag säga är den situation vi fortfarande befinner oss i och just nu har vi ganska svårt att ta det här ansvaret inför de hot vi står inför, säger Hans Ruin.

Vår tids stora filosofiska fråga

Människor har en tendens att klamra sig fast vid destruktiva och resultatlösa strategier, säger filosofiprofessorn. Att stärka nationen och låsa in sig i grupper är inte rätt väg för att hantera en kollektiv rädsla eller oro. Om mänskligheten klarar av att ta sig an de utmaningar och kriser vi står inför, skapade av oss själv genom den teknologiska utvecklingen, det återstår att se. Det är också den stora filosofiska, moraliska och politiska frågan, säger Hans Ruin.

− Hade vi inte haft atomkraft, kolkraft, då hade vi varit på samma punkt som tidigare i historien. Nu befinner vi oss på en ny tröskel som många människor upplever som ångestfylld. Men det är också en intressant tid, för människan har förflyttat sig till en punkt då hon måste tänka och agera globalt på ett annat sätt än tidigare.

Hans Ruin är professor i filosofi och hans akademiska arbete har ofta kretsat kring begreppen tid, minne och representation. I sin senaste bok Being with the Dead: Burial, Ancestral Politics and the Roots of Historical Consciousness undersöker Hans Ruin människors relation till döden, via gravskick och anfäderskult, men också via minneskultur, och historieskrivning. En bok som när den släpptes fick mycket varmt mottagande och tilldelades det internationella bokpriset ICHTH & INTH Bookprize 2022. 

Nyligen kom också en bok på svenska med kapitel från Being with the dead samt en intervju med författaren. Länk till annan webbplats.