– Det här är berättelser som ofta har hamnat utanför det vi brukar höra om Förintelsen och om migrationen till Sverige. Jag vill lyfta fram dem – inte för att ersätta andra minnen, utan för att de behövs som ett viktigt komplement, säger Martin Englund, nybliven doktor i historia.

Avhandlingen bygger på ett omfattande insamlingsarbete av levnadsberättelser, intervjuer och biografier, genomfört i samarbete med Nordiska museet. Berättelserna speglar hur individer tolkat och burit sin historia – från Förintelsen, exilen från Polen och det nya livet i Sverige.

En erfarenhetskronologi

I arbetet och analyserna av berättelserna utgår Martin Englund från det han kallar en erfarenhetskronologi. Två historiska brytpunkter går igen: Förintelsen och de antisemitiska kampanjerna som ledde till migrationen till Sverige. Kronologin rymmer också tiden före Förintelsen, åren i Folkrepubliken Polen och tiden efter i Sverige. Avhandlingen undersöker hur dessa erfarenheter formas i efterhand, i dialog med både samtiden och det kollektiva minnet.

Zalma Puterman, filosofidocent och författare till självbiografin Ett liv i glädje och tårar, skrev för sina barnbarn – för att de skulle förstå en historia som annars riskerade att gå förlorad. Han berättar om sin uppväxt i en judisk småstad, flykten till Sovjet under kriget och hur han sedan byggde upp ett nytt liv i Sverige. Martin Englund lyfter hans berättelse som ett exempel på hur minnen, identitet och migration hänger ihop över tid – och ofta förs vidare inom familjen.

En annan berättelse kommer från Ella, som levt större delen av sitt liv i Sverige. År 2018 utsattes hennes hem för ett antisemitiskt hatbrott. För Martin Englund visar det hur sådant som händer i nutid kan väcka gamla erfarenheter till liv – och att antisemitism inte bara hör till historieböckerna, utan fortfarande finns kvar i samhället.

Aleksander Ratz börjar sin berättelse med att han föddes i Krakow 1946, och att hans föräldrar överlevde kriget i Sovjetunionen. Martin Englund ser det som ett exempel på hur många i den här gruppen börjar sina liv mitt i ett historiskt skeende – där själva födelsen är en följd av att någon lyckades överleva.

Mellan åminnelse och tystnad

I avhandlingen skriver Martin Englund också om hur synen på Förintelsen har förändrats efter kalla krigets slut. Med stöd från bland andra historikern Timothy Snyder visar han hur västvärlden har byggt upp ett starkt, gemensamt minne av Förintelsen – ofta med fokus på högtidlig åminnelse, det han kallar ett kommemorativt fokus.

Samtidigt har många länder i Östeuropa velat synliggöra brott som begicks under kommunisttiden. Det har lett till att olika minnen ibland krockar – och att vissa berättelser hamnar i skymundan.

– Det finns en rädsla för att störa det som blivit en fast form av åminnelse. Att vissa berättelser kan upplevas som för obekväma eller för svåra. Jag vill inte ifrågasätta minnet av Förintelsen, men vi måste kunna prata också om det som utmanar och nyanserar den etablerade bilden