Olga Bubich tvingades lämna Belarus 2021. Vänner och kollegor fängslades för sina protester mot regimen och det var inte längre möjligt för henne att på plats fortsätta sitt arbete för frihet och demokrati. Men flytten som tog henne till Georgien och därefter till den tyska huvudstaden Berlin, betyder inte att hon slutat kämpa.

– Att vara fri är ett privilegium. Jag måste fortsätta arbeta – för mina vänner som inte kan, säger hon.

Naturen som tyst bärare av berättelser

I början av maj gästade Olga Bubich Södertörns högskola med utställningen Memory Landscapes. Verken bygger på ett pågående projekt där hon rest till olika minnesplatser i Europa för att undersöka naturens roll i hur vi minns. Med en instax-kamera har hon dokumenterat landskapens detaljer. Bilderna har sedan bearbetats och blivit en del av konstverk där tryck, färg och form samverkar. Träd, växtlighet och jord framträder som tysta bärare av de berättelser historien helst vill lämna bakom sig.

– Många av de här platserna är vackra, säger hon. De ligger vid sjöar, fält och skogar. Men det är också platser där obeskrivliga brott begicks. Träden har stått där hela tiden – som vittnen, gisslan eller offer.

När träden blir till verktyg

Inför utställningen berättar hon i en intervju hur träd användes som ett medel för att dölja nazisternas brott – men också hur naturen i sig förblir oförändrad, trots historiens grymheter. I Dachau såg hon arkivbilder där nazisterna planterade poppelträd i raka rader mellan lägerbyggnaderna och bostadshusen där vakternas familjer bodde. När hon själv besökte platsen stod träden fortfarande kvar, trots att barrackerna för länge sedan rivits.

Vände blicken mot historien

Idéen bakom projektet föddes när hon genom International Cities of Refuge Network – ICORN – fick möjlighet att resa och bo i Berlin. I denna nya, vid tillfället, dystra vintermiljö började hon tänka kring minne – vad det betyder, vad som går att bevara, vad som försvinner. En tanke växte fram: om inget är stabilt, kanske det är just minnet som är det mest påtagliga. Hon vände blicken bakåt, både mot sin egen familjehistoria och mot Europas traumatiska platser. Den ukrainska poeten Iryna Shuvalova ord i dikten "What to hold on to" blev vägledande i hennes arbete.

– I mitt fall är det minnet, eller berättelsen om min familj och mitt folk, som jag håller fast vid, säger hon.

Vid ett tillfälle började Olga Bubich gå igenom arkiv över Förintelsens offer. Där stötte hon på ett namn som fick henne att stanna upp – Antonio Bubich. Kunde det vara en släkting? I vissa dokument nämndes han som italiensk, i andra som kroatisk. Det var osäkert om de var släkt, men det spelade mindre roll.

– Det var inte det viktiga. Det fanns en känsla av samhörighet. Hans namn dök upp i mitt liv, och det var som om det inte skedde av en slump. Jag följde hans spår, besökte lägren han varit i. Hans berättelse hjälpte mig att minnas. Vi har lovat att inte glömma – men då måste vi också våga närma oss det vi helst vill slippa, säger hon.