Forskare: Det personliga hör hemma på jobbet – men på rätt sätt

Enkel med utmanande fråga

Vad krävs egentligen av en läkare, lärare eller bibliotekarie i mötet med människor? Frågan kan verka enkel och rak, men är komplex. För att träda fram som en person i sin yrkesroll är en kompetens i sig och något man kan tränas i. Men det handlar också om att vara professionell samtidigt som man är människa, inte att välja bort det ena eller andra.

Boken ställer frågan ur yrkespersonens perspektiv – vad krävs av den som möter? Att träda fram som person i sin yrkesroll är inte en sentimentalitet eller en bonus, det är en yrkeskompetens i sig. Och den är svår, för det handlar om att hålla balansen mellan att vara professionell och att vara människa – inte välja det ena eller det andra.

En person som har ett yrke där mötet mellan människor är centralt kan inte helt gömma sig bakom en yrkesroll, utan måste visa en personlig sida för att skapa tillit och trygghet i mötet. Och därmed kunna utföra sitt arbete.

Perspektiv från olika yrken och miljöer

Vård, skola, psykoterapi och bibliotek. Bokens författare tar sig an flera olika perspektiv och visar hur frågan om person kontra roll tar sig olika uttryck beroende på sammanhang.

I ett av bidragen diskuterar Fredrik Svenaeus hur psykiatriska diagnoser i allt högre grad fått ersätta de existentiella samtal som patienter egentligen behöver. Han ser hur diagnoser som ahdh och autism tolkas som en del av personens identitet, hon är som hon är på grund av sin diagnos.

– Diagnosen har blivit ett sätt att ta sig an existentiella frågor – men för läkaren som möter patienten måste det vara möjligt att se bortom den, till personen bakom, säger Fredrik Svenaeus.

Klassrummet och psykiatrimottagningen

I kapitlet Didaktisk persona: om vikten av människohet i läraryrket visar Lotta Björkman hur elever tydligt skiljer mellan lärarmänniskor och lärarrobotar, och hur de lärare som förmår integrera sin mänsklighet i rollen är de som eleverna verkligen lär sig av och minns.

Jennie Plate Blomberg och Jonna Hjertström Lappalainen undersöker i sin text Konsten att vara lärare i vardagens enformiga lunk och meningslöshetens leda något så konkret som tråkigheten i lärarens vardag och argumenterar för att förmågan att uthärda och göra bruk av den är en central del av yrkeskompetensen. Mikael Cleryd visar å sin sida hur en erfaren psykoterapeut kan träda in i patientens livssituation med hela sin mänskliga och konstnärliga erfarenhet, i stället för att fly in i råd och åtgärder.

Gemensamt för kapitlen är att de existentiella frågorna inte låter sig hållas utanför yrkesrollen. Enligt Fredrik Svenaeus är det en utveckling som märks långt bortom klassrummet och terapirummet.

–Eftersom religion och filosofi inte längre har någon etablerad plats i svenskarnas vardag försöker vi i stället besvara de existentiella frågorna i form av psykiatriska diagnoser, säger han.