Fem fakta om fästingar

Patrik Dinnétz, lektor i biologi och Thérese Janzén, fil.dr i miljövetenskap, studerar fästingar och fästingöverförda sjukdomar. I deras forskning har de bland annat studerat fästingar i stadsnära naturområden och var de trivs bra och mindre bra.

Thérese Janzén visar i sin avhandling att det finns stor risk för att fästingburna sjukdomar sprids även i urbana grönområden. De studerar också hur människor kan undvika att smittas av fästingburna sjukdomar.

– Fästingar är tacksamma att jobba med, säger Patrik. De är lätta att fånga och studera. Dessutom ställer de till besvär för oss människor och många har starka känslor för dem, om än inte så positiva.

Thérese har en personlig ingång till varför hon valt att studera just denna illa omtyckta organism:

– När jag växte upp hade vi lantställe i Stockholms skärgård där det fanns så otroligt mycket fästingar! Jag har haft människor i min närhet som insjuknat både i Borrelia och TBE. När jag läste masterprogrammet ”Infectious Disease Control” på Södertörns högskola handlade mitt examensarbete om risken för anaplasmainfektion hos hästar. Anaplasma är en bakterie som sprids av fästingar och som även kan drabba människor. Efter det kom jag fram till att jag ville påbörja forskarstudier och fortsätta jobba med fästingöverförda sjukdomar. Jag vill ta reda på mer om i vilka miljöer risken för att infekteras av fästingöverförda sjukdomar är som störst och därigenom kanske hjälpa andra att inte drabbas av till exempel TBE, säger Thérese.

Patrik och Thérese plockar fram en vit duk, provrör, en mopp, gummistövlar – nu är det dags för fästingexkursion! Under tiden delar de med sig av sin stora kunskap om krypet vi hoppas slippa se i sommar. Varsågoda, här kommer experternas sex fästingfakta:

1. Fästingar
   Fästingar är spindeldjur och närmast släkt med kvalster. I Sverige har vi drygt 20 olika arter. Den absolut vanligaste arten är den vanliga fästingen Ixodes ricinus. Om du blir biten av en fästing eller ser en fästing krypa på din kropp är det med allra största sannolikhet en vanlig fästing. Från mellersta Norrland och vidare norrut kan fästingen du ser vara en taigafästing Ixodes persulcatus, som ser nästan exakt likadan ut som den vanliga fästingen.
2. Fästingens stadier
   Den vanliga fästingen lever i Sverige cirka två-fem år. Den går igenom tre stadier; larv, nymf och vuxen fästing. Den vanliga fästingen lever ett väldigt stillsamt liv. Den sitter för det mesta på ett grässtrå och väntar på att ett värddjur ska passera, så att den kan få sig ett av sina två eller tre blodmål. Hanar behöver äta en gång som larv och en gång som nymf, men som vuxna äter de inte alls utan fokuserar på att para sig. Honorna däremot behöver även ett blodmål som vuxna för att få energi till att producera ungefär 2000 ägg. En bonusfakta är att fästingen som larv bara har sex ben, sedan får den som andra spindeldjur åtta ben.
3. Alla djur kan vara värddjur
   Den vanliga fästingen har nästan inga specifika preferenser när det gäller att välja värddjur, utan sätter sig på det som råkar passera. Den sätter sig på fåglar, människor, rävar, rådjur, katter, hundar – till och med på groddjur och ormar. Många arter av fästingar kan följa med flyttfåglar, därför får vi in nya fästingsorter, som t.ex. den stora Flyttfågelfästingen Hyaloma marginatum, som under senare år hittats på ett antal platser i södra Sverige.
4. Fästingar suger inte bara blod
   Vi pratar ofta om att fästingar suger blod, men det fungerar inte som för en mygga. När en fästing hakat sig fast på ett värddjur så sprutar de först in sin saliv som har enzymer som kan bryta ned cellerna under huden. Saliven innehåller även ett antikoagulerande ämne så att det blod som strömmar till inte stelnar. Därefter börjar fästingen äta från den blod och cellsoppa som bildats kring dess mundelar. I många fall kan flera fästingar samlas tätt ihop och dela cellsoppa med varandra, vilket kan öka möjligheten för spridningen av bakterier och virus mellan fästingarna.
5. Så förs sjukdomarna över
   Fästingar kan vara bärare av tjugotalet virus, bakterier och parasiter som kan orsaka sjukdom, de vi i Sverige drabbas oftast av är ett virus som orsakar TBE och en bakterie som orsakar Borrelia. TBE viruset finns i fästingens saliv redan när den biter igenom huden och sprutar in saliven i vår kropp. Det innebär att en fästing som bär på TBE virus, vilket endast en bråkdel av alla fästingar gör, tyvärr överför smittan direkt till värddjuret. Borreliabakterierna däremot finns i fästingens mage och måste först förflytta sig till spottkörtlarna innan fästingen kan föra över dem till värddjuret. Det dröjer därför minst ett halvt dygn innan bakterierna har kommit till fästingens spottkörtlar. Fästingar har dessutom en ovana att regurgitera dvs kräkas upp restprodukter från magen tillbaka in i värddjuret vilket också kan föra med sig borreliabakterier. Även detta tar dock minst ett halvt dygn innan det börjar. Det innebär att om du är vaccinerad mot TBE och om du hittar fästingar som bitit sig fast och plockar bort dem så fort som möjligt så är risken för att du ska drabbas av TBE och Borrelia minimal.

Så undviker du fästingar och deras sjukdomar

Fästingarna fäster lättast på det som är lite mjukt och luddigt. Håriga ben och flanelltyger är perfekt för fästingar! Glatta tyger och gummistövlar skyddar däremot bra. Myggmedel har också visat sig skydda till viss del. Det är även klarlagt att vissa människor är mindre attraktiva för fästingen än andra – men man vet ännu inte varför. Om du ändå får en fästing på dig ska du plocka bort den så snart som möjligt med en pincett. Ta tag i fästing och dra rakt ut. Tvätta gärna bettområdet med sårsprit. Håll betet under uppsikt och ta kontakt med vården om du får en stor röd ring som växer till runt bettet. Råd om fästingbett finns på Vårdguiden 1177. Länk till annan webbplats.