Ny bok undersöker hur kvinnors rösträtt minns – och glöms bort

2021 var det hundra år sedan kvinnor för första gången fick rösta i riksdagsval. Jubileet uppmärksammades brett, men en fråga dröjde sig kvar bland forskarna: vad hade egentligen kravet på rösträtt betytt? Inte juridiskt, utan symboliskt, språkligt, kulturellt. Vad sades, och av vem, och hur formade det talet vår bild av demokratin?

Det är den frågan som Kvinnors rösträtt i Sverige: kulturhistoriska och minnespolitiska essäer kretsar kring. Antologin, utgiven av Södertörns högskola och grundad i en konferens som hölls under jubileumsåret 2021, tar ett diskursivt perspektiv på rösträttsrörelsen. I stället för att kartlägga organisationer och individer undersöker bidragsgivarna hur man såg på rösträtten och hur den diskursen formats av sin tid, ända in i nutid.

Tre jubileer, tre berättelser

Hur ofta tänker vi på att en minneshögtid också är ett val? Det är frågan som idéhistorikern och genusvetaren Ulla Manns ställer när hon granskar hur riksdagen firat rösträtten vid tre tillfällen: 50-årsminnet 1969, 75-årsminnet 1994 och hundraårsjubileet 2018 till 2022. Genom att gå igenom det officiella material riksdagen producerat vid varje tillfälle visar hon hur berättelsen förändrats över tid.

Vid de två tidigare jubileerna rymde materialet öppen kritik och besvikelse över hur lite reformen i praktiken hade förändrat. Hundraårsjubileet berättar en annan historia. Rösträttsrörelsen finns visuellt närvarande i utställningar och på tidslinjer, men något saknas.

– Det är slående att själva betydelsen av reformen, dess förankring i ett vidare sammanhang av kvinnosak, i politiskt jämställdhetsarbete efter rösträttens genomförande och i relation till kvinnors fortsatta utsatthet i det offentliga livet och i politiken, inte behandlas, säger Ulla Manns, professor i genusvetenskap.

Frågor om kvinnors representation i politiken, som funnits med i tidigare jubileer, lyser med sin frånvaro. I stället beskrivs det hela som en framgångssaga där arbetet i allt väsentligt är avslutat. Hennes tolkning är att den svenska självbilden som ett redan jämställt land kan förklara skiftet, något som gör det svårare att se vad som fortfarande saknas.

Att lära sig ta plats

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola och skriver om hur rösträttsrörelsens kvinnor aktivt använde språket som redskap. Länge fanns outtalade normer för vem som förväntades tala i offentligheten och på vilket sätt, och rösträttsrörelsen utmanade dem medvetet: kvinnor lärde sig att tala inför publik, formulera argument, hävda sin plats i det offentliga samtalet.

Det Karin Milles kallar "feministiskt diskursivt arbete" tog inte slut när rösträtten erövrades. I dag ser hon samma tendenser i företeelser som killmiddagar, där män sedan 2017 träffas för att prata om personliga ämnen med varandra och omförhandla normer kring maskulinitet. Vem som hörs och på vilka villkor är fortfarande en öppen fråga, är hennes slutsats.

- En av killmiddagsmännen jag intervjuade ställde en intressant fråga. Han tänkte att han behövde träna på att ge kvinnor mer plats. Men var det inte så att han under killmiddagarna mest tränade på att lyssna på män och tränade på att ge män plats? Det är en fråga jag fortfarande grunnar på.

Från medeltida helgon till schlager

De övriga fyra bidragen rör sig från medeltida helgon till 1900-talets schlagervärld. Louise Berglund undersöker ett val som kan verka märkligt vid första anblick: varför valde rösträttsrörelsen 1916 den heliga Birgitta som sin symbolfigur?

Louise Berglund visar att det inte var en slump. Heliga Birgitta genomgick vid den här tiden något av en renässans i Sverige och lyftes fram som nationell portalfigur i både kyrkliga och världsliga sammanhang. Att göra henne till föregångare för rösträttskämparna var ett sätt att ge kampen historisk tyngd och symbolisk legitimitet.

Josefin Hägglund påminner om att rösträttsrörelsen inte bara bestod av kvinnor, och lyfter fram riksdagsmannen Carl Lindhagen som ett centralt exempel på de manliga politiker som drev frågan. Marita Rhedin vänder blicken mot dåtidens populärmusik och visar hur rösträttsrörelsen skildrades, hånskrattades och debatterades i revy och schlager. Och Kathryn Sophia Belle diskuterar, med utgångspunkt i svart feministisk kritik, hur berättelsen om rösträtten sett olika ut beroende på vems historia som berättas.