Sara Danius kom till Södertörns högskola 2006 och år 2008 installerades hon som högskolans första professor i estetik. När högskolans första doktorspromotion genomfördes 2011 var hon promotor.

Några röster om Sara Danius

– Sara älskade att undervisa studenter och gärna studenterna på den första kursen, säger Cecilia Sjöholm, även hon professor i estetik och mångårig vän och kollega med Sara Danius. Det första mötet med studenterna var viktigt för Sara och hon var mån om att ta emot studenterna på ett bra sätt. Ska vi hedra Sara, så är det just mottagande av studenterna jag tänker är viktigt.

Sara Danius var med och byggde upp estetikämnet vid högskolan och skapade tillsammans med Cecilia och kollegorna vid ämnet masterutbildningen och grunden till forskarutbildning inom Kritisk kulturteori, KKT.

– Det var alltid roligt att jobba med Sara, säger Cecilia Sjöholm. Hon var generös och varm som vän och som person. Till exempel bjöd hon både studenter och kolleger till avslutningsfester hemma hos sig. Sara älskade fester, och hon älskade att hålla tal. När hon blev ständig sekreterare var det rätt kvinna på rätt plats! Hennes stora omsorg om språk och stil fick en större plats i Akademien, men hon visade på det också hos oss.

– Trettio års vänskap är inte lätt att sammanfatta, säger Aris Fioretos, också professor i estetik och nära kollega med Sara Danius. Den Sara jag kände var orädd, klartänkt, omtänksam, full av påhitt och lidelse. Hon kunde konsten att stärka en i svåra stunder, och glira en för ovett. Hon krävde aldrig mer av andra än av sig själv. Det hände att hon överdrev; då förlorade hon känslan för gränser. Men jag vet inte om hon någonsin insåg det. Hon antog att varje människa var som hon själv: både praktfull och tålig, stolt och saklig. Kort sagt: grandios.

Sara Danius installationstal 2008

Fru Rektor, Herr Universitetskansler, Herr Ordförande för Vetenskapsrådet, ärade installandi, kolleger, studenter, kära anförvanter och vänner, mina damer och herrar!

Rektor har uttryckt en vänlig önskan om att jag skulle säga några ord till er. Det betraktar jag som en stor heder. Rektor gjorde sin förfrågan för ett litet tag sedan. Omedelbart tackade jag ja. Omedelbart fick jag myror i huvudet.

Några ord. Sisådär tjugo minuter. Jag har förvisso arbetat med ordens konst i hela mitt vuxna liv. Skrivit en och annan artikel. Hållit ett och annat föredrag. Till och med exekverat ett och annat tal. Men detta högtidliga tillfälle gick utanpå det mesta. Det krävde sin man, om jag så får säga.

Eftersom jag är litteraturhistoriker, gick jag till böckerna. Jag insåg att jag behövde en förebild, och det snabbt. Och jag hittade min man – Napoleon.

Den 20 maj 1796 höll Napoleon ett tal till sina trupper. Hans soldater hade strömmat ned från Apenninernas toppar som en väldig fors och skingrat allt som stod i deras väg. Milano var deras, ja, hela Lombardiet. Napoleon prisade sina män. Men hela poängen med talet, skrivet i högkvarteret i Milano, var att Napoleon begärde ännu mer av sina tappra soldater.

”Alla dessa framgångar har fyllt fosterlandet med glädje. Folkrepresentationen har givit befallning om en högtidlighet ägnad åt segern, och den skall firas i republikens alla kommuner. […] Ja, soldater, ni har uträttat mycket. Men återstår det er ingenting mer att göra? Skall man en gång säga om er att ni visste att segra men inte att plocka segerns frukter? […] Åh nej, jag ser er redan skynda till vapen; den slappa vilan trötta er, de dagar som är förlorade för äran är förlorade för er lycka.”

Kort sagt: man skall inte vila på sina lagrar. Vilket sällsynt lämpligt tema för denna kväll! Nog vilade det något heroiskt över Södertörns högskola. Också Södertörn hade ju kämpat tappert mot en lång rad starka motståndare, till exempel det bålverk som utgörs av Stockholms universitet, av allt att döma ointagligt, för att inte nämna alla oförstående regeringar, både blå och röda, och diverse kallsinniga utbildningsministrar, mer eller mindre sakkunniga.

Men ju mer jag tänkte på Napoleon, desto mer insåg jag att han ändå inte var min man. Parallellerna ramlade ihop som ett plockepinn. Fru Rektor var ju ingen härförare, snarare en fredligt progressiv upplysningsmänniska. Och nog för att vårt lärosäte kan gå skiftande öden till mötes, men ett var ställt utom allt tvivel: ett Waterloo är inte att vänta. Södertörn är här för att stanna. Och sist men inte minst: de nyutnämnda professorerna kunde väl få hämta andan åtminstone denna kväll, innan de uppmanas dra vidare mot Parma och Modena.

Jag fick alltså fortsätta mina efterforskningar. Jag hittade min man, denna gång en kvinna. Susan B. Anthony, en stridbar amerikanska som kämpade för kvinnans rättigheter, har gått till historien. Varför? Därför att hon åtalades för att ha lagt en valsedel i rösturnan vid 1872 års presidentval. Enligt lagen fick bara män rösta. Alltså drogs Susan Anthony inför rätta. Alltså kallade hon till uppror mot männens suveränitet. Hon avslutade sitt flammande tal med dessa ord:

”Den enda fråga som nu återstår att avgöra är: Är kvinnor mänskliga varelser? Och jag kan knappast föreställa mig att någon av våra motståndare har panna att förneka detta. Eftersom kvinnorna är människor, är de också medborgare, och ingen stat har rätt att stifta någon lag eller åberopa någon existerande lag, som kan inkräkta på deras privilegier och rättigheter. Härav följer att varje diskriminering av kvinnorna i de enskilda staternas konstitutioner och lagar i dag är utan giltighet, liksom alla bestämmelser som riktar sig mot negrerna.”

Nu hade jag hittat min förebild. Vilket sällsynt lämpligt tema för denna kväll! Nog vilade det något framsynt och progressivt över Södertörns högskola. Susan B. Anthonys djärvhet förkroppsligade nästan allt vi håller högt. Södertörn är ju det lärosäte som lyckats allra bäst av alla i Sverige med att förverkliga idealet om en sant demokratisk högre utbildning.

Parallellen kunde drivas långt, men inte så långt som jag önskade. Avstånden i tid och rum tycktes mig alltför stora för att orden riktigt skulle kunna drabba oss.

Jag fick fortsätta mina efterforskningar. Kanske bäst att lämna krigföringens respektive politikens världar, tänkte jag, kanske bäst att tala om den så kallade kärnverksamheten som det heter på nusvenska, det vill säga strävan efter kunskap, sanning och framsteg. Och nu hittade jag min man, Ernst Robert Curtius, den store humanisten som skrev vältaligt om forskarens förhållande till det förflutna. Vi tycker gärna att vi ser bättre och längre än våra föregångare, vi som representerar den nya generationen, men hur mycket bättre och längre ser vi egentligen, frågade Curtius. I själva verket är vi bara dvärgar som sitter på jättars skuldror.

Vilken vacker bild, vilken passande ödmjukhet, vilket sällsynt lämpligt tema för denna kväll.

Men var Curtius verkligen min man? Var bilden av jättarna och dvärgarna inte alltför harmonisk? Var inte kunskapssökandet också en fråga om motsättning, strid och konflikt?

Kommen så långt slog det mig till sist. Borde jag inte gå till de vanliga människorna, till dem som finns här och nu? Rektor och jag hade talat om vikten av att man hedrar sina föräldrar. Låt alltså mor och far stå för idealet, låt dem visa vägen!

Far var gymnasielärare i svenska och historia, en sann humanist. Hans gamla elever vid Viggbyholmsskolan talar fortfarande om honom, och med värme och beundran, trots att det är mer än trettio år sedan skolan lades ned. Han läste ständigt och talade den mest vårdade svenska man kan tänka sig. Som pensionär började han studera grekiska. Han finns inte längre, min käre far, men hur hett önskar jag inte att han funnes här i kväll.

Återstår alltså mor, och hur vanlig hon egentligen är, det är jag högst osäker på, men nog kunde mor tjäna som förebild. Utan en endaste universitetspoäng klev hon rakt in i svensk television, klädd i virkad väst i regnbågens alla färger och med en rykande sjömanspipa i munnen, och förklarade att daghem, ja, daghem, det var helvetet på jorden, i alla fall för barn upp till tre år. Lägg ner, sade hon. Det var på 1970-talet. Ett mindre jordskred fortplantade sig genom landet, och seismografen har väl ännu inte stillat sig helt. Hade jag inte äntligen hittat mitt ideal! Uppstickaren från förorten, ung och kvinna därtill, rökandes pipa, utan annan auktoritet än den egna erfarenheten och den egna rösten. Vilket lämpligt tema för denna kväll!

Men ju mer jag tänkte på saken, desto mer insåg jag att slagit in på irrvägar. Jag kunde ju inte rimligen, hur gärna jag än ville, rekommendera någon att röka pipa, allra minst i statstelevisionen.

Jag fick ge upp mina efterforskningar. Jag fick göra en u-sväng. Jag bestämde mig för att gräva där jag står, som Sven Lindqvist skulle säga. Jag skulle tala om mig själv.

Så jag ber er nu.

Titta på mig.

Ordentligt.

Och handen på hjärtat, det har ni ju gjort hela tiden, tittat på mig, och ni har undrat vad i hela friden människan har på sig.

Jag skyndar mig att stilla er nyfikenhet. Jag bär en akademisk ämbetsdräkt, som kommer från mitt amerikanska universitet, Duke. Vid akademiska högtider är det sed att alla lärare bär dräkter från sina moderuniversitet, och eftersom alla universitet har olika färger, är det en fest för ögat när lärarkollegiet skrider förbi. Även magistrar och kandidater klär sig i dessa dräkter när det är dags att ta examen.

Jag skulle tro att jag bär det mest gammalmodiga plagget här i kväll. Dräktens historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, till urgamla universitet som Cambridge och Oxford, och har som så ofta i dessa sammanhang en praktisk bakgrund. Då som nu tillbringade forskarna mycket tid sittande framför sina skrifter, och på den tiden var det kallt i byggnaderna. Faktum är att historien går ännu längre tillbaka, till den tidigmedeltida arabvärlden och den klädedräkt som bars i alla sorters skolor, religiösa såväl som sekulära.

Ett gammalt plagg med långa anor. Frågan är om det inte också är det mest progressiva, ja, universella. I Sverige påbjuder den akademiska högtidsdräkten frack för herrarna och långklänning för damerna. Det är en nyare klädkod, från 1800-talet. Det betyder att männen kan luta sig mot uniformens trygghet, medan vi kvinnor vackert får finna oss i att simma omkring i en ocean av sidenmöjligheter som alltför ofta går ut på att framhäva behag snarare än auktoritet. Ett kungarike för en uniform!

Men här har vi en dräkt som högaktningsfullt struntar i frågan om könstillhörighet. Alla sorters akademiker bär den, och alla klär i den: män och kvinnor, vita och svarta, långa och korta, tjocka och smala, gamla och unga.

Vad behöver jag säga mer? Ni har redan räknat ut det. Vilket sällsynt passande tema för denna kväll!

Södertörns högskola är det lärosäte som mer än något annat i Sverige är invigt till grundtron att alla människor är danade som jämlikar. På kort tid har högskolan lyckats etablera sig i det allmänna medvetandet, dels genom en ovanligt framgångsrik studentrekrytering, dels genom en stark humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig verksamhet.

Själv är jag humanist och litteraturhistoriker med inriktning på estetik. Det talas i dag om humanioras kris, inte bara här i Sverige utan i en rad länder. Det hävdas ganska ofta att den humanistiska forskningen borde tänka mer på sin relevans och samhällsnytta. Jag har aldrig riktigt förstått varför det skulle vara så angeläget. För mig är det självklart att det humanistiska studiet är nyttigt, ja, till och med samhällsnyttigt i omedelbar mening. Vi humanister ägnar oss åt att konsten att läsa och skriva. En litteraturhistoriker arbetar officiellt med att förmedla litteraturens historia till studenterna, men det finns alltså också en inofficiell läroplan, och den kretsar kring konsten att läsa och skriva. Årets Nobelpristagare i litteratur, J. M. G. Le Clézio, avslutade sin Nobelföreläsning med att påminna oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem: att avlägsna hungern och att lära alla att läsa och skriva.

Vi humanister kan inte göra så mycket för att råda bot på hungern i världen, men vi kan göra mycket för alfabetiseringen. Vid universiteten arbetar vi med alfabetisering på hög nivå, men det gör inte verksamheten mindre nyttig, inte i ett samhälle där det krävs av snart sagt varje människa att hon behärskar konsten att behandla ord och hantera information. Lägg därtill att humanisten studerar den mänskliga erfarenhetens skiftande former genom historien, och kraven på relevans verkar ännu egendomligare. Ett samhälle som ifrågasätter vikten av humanistisk forskning, av tradering av det förflutna och kritik av det bestående, ja, det samhället är inte mycket att ha.

Men det hindrar inte det kan vara hälsosamt för humanister att ägna sig åt självkritik. Låt mig helt kort nämna tre saker.

För det första. Vi bör tänka större. En professor jag känner, skolad i Tyskland och verksam i USA, brukar säga så här till sina doktorander: om ni nu anser att en Erich Auerbach, en Hannah Arendt, en Stanley Cavell, en Michel Foucault eller en Julia Kristeva är stora förebilder, varför siktar ni inte på att överträffa dem?

Om man skulle ställa samma fråga i Sverige skulle folk tro att man var fullständigt från vettet. Så främmande är tanken. Överträffa? Auerbach? Wittgenstein? Ens Herbert Tingsten?

Det finns en utbredd försiktighetskultur i den svenska akademin. Forskaren skall hellre förklara vad andra tänkt än tänka på egen hand. Och skulle den svenske humanisten sväva i föreställningen att han är intellektuell, har han fel. Han är ämbetsman. Helst skall han dessutom parkera sig i ett arkiv.

Anekdoten från utlandet handlar inte om storhetsvansinne. Den handlar om en av akademins viktigaste uppgifter: att vidga horisonten för det tänkbara och det görbara. Ingen kommer att tänka stort om ingen inte väntar sig det.

För det andra. Vi bör dra ned på vår respekt för ämnesgränser. De intressantaste forskningsuppgifterna ligger numera i gränslandet mellan olika ämnen. Idéerna känner inga gränser, det gör bara byråkrater.

För det tredje. ”Ned med den medfödda gråhårigheten!” Så rasade den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Det var apropå den förkrossande antikvarianismen inom historievetenskapen. Till oss humanister säger Nietzsche: Ni må tillhöra de senfödda, men er uppgift är att grunda ett nytt släkte, inte att följa det gamla till graven. Varje ny generation måste leva som om den var den första. ”Endast som en framtidens byggmästare, som samtidigt känner sin samtid, kommer du att förstå historien.”

Vi är satta att undervisa unga människor och göra dem bättre rustade att verka här och nu, i det samhälle som är oss givet.

En demokrati fordrar en stark humanistisk forskning. För vad är humaniora? En plats där det mänskliga samhället granskar sig självt, och blir medvetet om sig självt. Ytterst är det så som nyttan med humaniora verkligen skall försvaras.

När det gäller dessa tre ideal ligger Södertörn långt fram. Södertörn är kanske till och med det svenska lärosäte som bäst lever upp till dessa ideal: tänka stort, arbeta gränsöverskridande, medborgerlig bildning. Det är det Södertörn vi beundrar.

Men om detta är det Södertörn vi beundrar, vilket Södertörn är det vi älskar? Vi älskar det Södertörn som sätter den vetenskapliga skickligheten främst. Det är en förutsättning om lärosätet skall inta en ledande plats i den svenska universitetsvärlden. Men siktet måste ställas ännu högre. Södertörn skall på ett självklart vis delta i ett internationellt sammanhang. Och då är det en absolut nödvändighet att den vetenskapliga skickligheten placeras i första rummet.

Och framför allt! Allt annat vore ett svek mot alla de unga människor vi vill locka hit, alldeles särskilt de studenter som kommer från studieovana miljöer eller har invandrarbakgrund. Vårt enda argument kan bara vara: vi erbjuder er den bästa undervisningen och den bästa forskningen, varken mer eller mindre.

Jämlikhet är en sak, skicklighet en annan. Det finns de som tror att man inte kan bekänna sig till bägge idealen samtidigt. Självklart kan man det, ja, man måste det.

Södertörn befinner sig nu mitt inne i en expansion. Ledningen har sjösatt ett ambitiöst professorsprogram. Nitton nya professurer har inrättats. Det är ett framsynt initiativ. Det är också arrogant på ett alldeles fulländat sätt.

Kanske hade Napoleon rätt ändå, och kanske ryms det trots allt en napoleonsk härförare i Ingela Josefsons gestalt. – Och nog är det hälsosamt att minnas Susan Anthonys dådkraft den där valdagen 1872 och hennes fördömande av allt förtryck av kvinnor och afroamerikaner i medborgarrättens namn. – Och visst är det välgörande att påminnas om bilden av dvärgarna sittande på jättarnas skuldror, om alla dem som gick före oss, våra läromästare, våra handledare, våra föräldrar. – Och visst har vi alla skäl i världen att vårda svenska språket, kanske också överväga ett studium av grekiska när vi en dag har nått pensionsålder, och helt klart kan det vara en suverän idé att smygröka en sjömanspipa och uttrycka obekväma åsikter, allra helst i Sveriges television.

Men det kanske allra viktigaste är något annat. Nu när vi arbetar vidare och tar sikte på segerns frukter bör vi tänka på de ännu ofödda. Det är för dem vi verkar. Låt oss vårda detta. Låt oss göra vårt allra bästa för dem som kommer efter oss.

Det är en särskild glädje för mig att utnämnas till professor vid Södertörns högskola, och det är en alldeles särskild glädje att installeras tillsammans med mina åtta kolleger, Karl Ekwall, Karl Gratzer, Dan Karlholm, Anna-Malin Karlsson, Teresa Kulawik, Kari Lehtilä, Apostolis Papakostas och Fredrik Svenaeus. Här vid Södertörn finns en gemenskap, en intellektuell gemenskap som till stor del kommer sig av det är ett ungt kollegium som bärs av känslan av att man har lagt grunden till något nytt. Men gemenskapen kommer sig också av att alla strävar mot ett gemensamt mål: att snarast möjligt uppnå universitetsstatus eller motsvarande. Så när någon utnämns till professor är det en glädje inte bara för den enskilde utan för hela kollektivet. Det insåg jag när min kollega professorn i konstvetenskap Dan Karlholm firades efter sin utnämning, och det insåg jag också när min kollega professorn i filosofi Hans Ruin höll sin installationsföreläsning här för två år sedan.

Därför är det en särskild glädje för mig att stå här framför er i dag. Nu ber jag att få tacka för mig.