The Art of (Not) Forgetting – en utställning om minnen som binder oss samman

I centrum för utställningen står minnen, eller än mer människors upplevelse av ett minne. Under digitala möten bad Olga Bubich deltagare att återvända till två betydelsefulla minnen – ett de ville släppa taget om och ett de ville bevara. Porträtten i utställningen är ögonblicken när deltagarna tänker på dessa händelser. Berättelserna om samma minne samlades också in och en del av utställningen.

Minnen som blir något mer än personliga

Runt om i världen har dessa minnen senare lästs högt i konstworkshops. Där har det hänt något oväntat: de privata berättelserna har börjat röra sig mellan människor som aldrig träffats. Det är just den processen som Olga Bubich vill synliggöra.

– När ett minne läses av någon annan blir det inte längre bara en persons erfarenhet. Det blir något gemensamt, något vi alla kan förhålla oss till, säger hon.

Olga Bubich beskriver hur deltagarna ofta blev tagna av hur lätt det var att känna igen sig. Som om det som upplevts av någon annan bar spår av något universellt.

– Det visade hur mycket vi egentligen delar, även när vi tror att våra erfarenheter är helt unika.

Ett visuellt och känslomässigt rum för det vi minns

Att fotografierna i utställningen saknar tillhörande berättelser är därför ingen slump. Bilderna blir inte illustrationer, utan förslag, fragment som publiken själv får möta med sina egna minnen, förluster och frågor. Olga Bubich beskriver dem som ”visuella ankare för det som kanske inte längre går att formulera i ord”.

Samtidigt finns här tydliga spår av de större sammanhang som länge präglat hennes arbete: exil, nostalgi, kollektivt trauma och Europas brottstyngda historia. I en tidigare utställning på Södertörns högskola utforskade hon naturens roll som bärare av mänskliga spår och tysta vittnesmål, platser där historien lämnat avtryck som fortsätter att påverka samtiden.

En gemensam verklighet i en splittrad tid

För Olga Bubich är arbetet med minne också ett sätt att göra motstånd. Hon menar att vi lever i en tid där gemensamma berättelser håller på att luckras upp, där parallella verkligheter skapas genom desinformation, polarisering och digitala filterbubblor.

– ”Shared reality” är något vi håller på att förlora. Men jag tror fortfarande att vi kan bygga den tillsammans, genom att lyssna, minnas och våga beröra det som är svårt, säger hon.

Utställningen visar hur ett enskilt minne; ett ansikte, en känsla, en skugga av en händelse, kan bli en bro mellan människor som aldrig träffats. Och i det, menar hon, finns en möjlighet till något större: att förstå att det som förenar oss ofta är mer än det som skiljer oss åt.