Art Space och konst på campus

Lars Kleens skulptur Våg formar en dramatisk rörelse i entrén mot Terapivägen. Över vågen vilar rester av en träbåt som slitits sönder. Våg är även synlig för förbipasserande utanför högskolan.

Material: Lackat trä, segelduk och stenar.

Storlek: Ca 300x 350 x 500 cm.

Plats: Vid högskolans entré mot Terapivägen.

Lars Kleen kallar sina verk konstruktioner. Våg placerades sommaren 2026 på Södertörns högskola på långtidsdisposition från Statens konstråd, en stor skulptur i flera material. På vågen utförd i lackat trä vilar en krossad båt i en pågående rörelse till synes hårt utsatt av naturens krafter. Båten är klinkbyggd, en historisk båtteknik där ytterbrädor delvis går omlott och hålls samman av böjda spant. Dess bärande skelett verkar ha lösgjort sig och svävar ovanför. När man vandrar runt verket möter man dess frånvända sida, en närmast abstrakt form i en stark, röd färg. Genom sin närvaro skapar Våg en dynamik genom arkitekturens plan och gångriktningar.

Genom konsthistorien har havet återkommande skildrats i måleriet som en obändig kraft som människan inte kan övervinna. På samma vis rymmer Våg ett uttryck av mänsklig utsatthet inför naturens starka makter. Detaljernas gedigna hantverk och den monumentala skalan förenar lagrad tid och ett större rum. Stenarna på vågens vattenyta, är på en gång våldsamma och öppnar för att sinnet kan uppfatta okända dimensioner. I vår större tillvaro pågår idag starka klimatförändringar som försätter relationen mellan människa och natur i nya maktkonstellationer. Verket är placerat framför en glasvägg som skiljer högskolan från Flemingsberg där en omgestaltning av berg och fält till modern urbanitet pågått sedan just tidigt 1970-tal.

Lars Kleen (f. 1941) arbetar i monumental skala med hantverkstekniker som utgår från materialets förutsättningar. Han utbildades vid Konstakademierna i Köpenhamn och Krakow 1962-65. Våg visades i utställningen Sjö 1973, i Hamnmagasin 2 vid Stadsgården i Stockholm som sedan gick vidare till flera orter i Sverige och Danmark. Kleen har även verkat i offentlig miljö, som Båt och balkar (1974) finns ännu är placerad i Kulturhusets fasad, Stockholm. Gestaltningen av Sundbybergs station i Stockholms tunnelbana från 1985, är ett av de främsta skulpturala helhetsgestaltningar i svensk konsthistoria.

Våg kom senare att ingå i Lars Kleens konstnärliga gestaltning för MAX-lab, ett nationellt forskningslaboratorium uppbyggt av elektronacceleratorer, vid Lunds universitet tillsammans med Rep, ett fyrtio meter långt skulptural form svävande över laboratoriet. Den var framställd med stöd av hustruns, arkitekt Britta Kleen, ritningar. MAX-labb revs senare och Rep flyttades till det nybyggda MAX 4. Våg returnerades till Statens konstråd och kom till Södertörns högskola 2026.

Material: Snidad ek.
Storlek: 250 cm.
Plats: Biblioteket våning 5.

Jeschkes skulptur Den stora modern är utförd i snidad ek och uttrycket hämtas ur kontrasten mellan spåren av ett omsorgsfullt hantverk och en monumental, sammanhållen yttre form. Rör man sig runt skulpturen blir man varse att det som på håll verkade som främst kvinnliga kroppsformer snarare är abstrakta ut- och inbuktningar, riktade år flera håll. Storleken är larger than life, vilket skapar en stark närvaro i rummet. Skulpturen är ovanligt bidrag till tidens skulpturkonst med sina rötter i österrikisk träsnidestradition, där katolska kyrkan genom seklen varit beställare till religiösa verk i trä. Med skulpturens abstrakta formspråk upprättas samtidigt en tydlig relation till modern skulptur och samtida formexperiment.

Jörg Jeschke (f. 1938, Österrike) är utbildad som skulpturelev vid Akademie der bildende Künste, Wien 1962-1965. Han kom till Falun direkt efter utbildningen och har levt och verkat där sedan dess, och har bidragit till utvecklingen av den kulturella miljön kring Falu gruva och stadens konstnärliga gestaltning. Hans omfattande skulpturer för offentlig miljö återfinns också Stockholm, Lund och Uppsala med flera platser. Jeschkes konstnärskap har ett mycket brett och rörligt skulpturalt uttryck och han arbetar med material som trä, stål, granit, emalj och glasfiber. Han arbetar tydligt kontextuellt och den konstnärliga idén utgår från platsen. Utöver de flertaliga offentliga skulpturerna har han skapat statyetter, medaljer och samt Bruten våg (1995), minnesmärket för Estoniaoffer från Dalarna, Stora Tuna kyrka, Borlänge. Den stora modern har tidigare varit placerad i Försäkringskassans kontor i Falun.

Kajsa Mattas skulptur Minne låter figurer i olika skala och material ställas i relation till varandra. Skulpturen finns att se vid huvudentrén i Moas Båge vid Blickatorget. Den tecknar ett kubiskt rum och en stillhet på en plats där många människor passerar.

Material: Trä och brons.
Storlek: Höjd 240 cm, yta 200 x 200 cm.
Plats: Huvudentrén vid Blickatorget.

Kajsa Mattas verk utvecklas ur tidiga skulpturinstallationer, där delar förflyttas stegvis och ibland med hennes egen kroppsliga närvaro (Rit 1977 och Epilog 1978). De kom till som en reaktion mot den konst- och språkteoretiska diskursen som förekom vid Kungl. Konsthögskolan där hon var student. Mattas sökte sig i reaktion med den, till rit och religion och det sinnliga arbetet med materialet. Hon ville också stegvis skala ner och bort delar, en process som det också finns spår av i Minne.

Mattas strävan var att genom ”gestaltning av relationer, dimensioner, åskådliggöra existentiella realiteter, inte förklara dem” (V. Wessel, Paletten 4/1983). Den minsta figuren i verket är gjuten i brons. Utgångspunkten var minnet av ett fotografi hon sett som barn, av hennes mor som 18-åring och insikten: mamma hade existerat innan hon kom till! Mattas hade arbetade med den under flera år tills den fick sin nuvarande form.

Bronsskulpturen som har kvinnliga former men också ett barns uttryck, ställdes senare intuitivt i relation till nya, större figurer i trä. Skulpturerna har låg tyngdpunkt men är också höga och fyller ut hallen där de står, ingen av dem har huvudrollen utan de balanserar varandra. Två figurer med en bjälke mellan sig bildar en port. Verket kan ge en association till hur man blir till i relation till minnen, av personer och omständigheter. Och att man sen kan komma till en insikt om ett läge där historien inte längre är möjligt att förändra, vilket också kan ge en känsla av frihet och möjlighet gå framåt.

Kajsa Mattas (f. 1948, Finland) bor och verkar i Stockholm. Konstnären har återkommande ställt ut i konsthallar och gallerier, och i kyrkor där även många av hennes mer permanenta offentliga verk återfinns. Särskilt kan också nämnas rumsgestaltningen Vatten I-IV (2012), i Helix, den rättspsykiatriska anläggningen i Flemingsberg inte långt från Södertörn, liksom den i Sagerska huset, Sveriges statsministers offentliga residens. Kajsa Mattas är ledamot i Kungl. Konstakademien sedan 1989 och var dess vice preses 2002-2007.

Material: Målning.
Storlek: 160 x 140 cm.
Plats: Utanför MB503.

I Roj Fribergs målning utbreder sig ett dystopiskt landskap, utfört i sepiafärgade, mörka färger. Målningen drar in betraktaren i en mörk och drömsk värld, där de olika delarna blir till små landskap. Titeln är hämtad ur den grekiska mytologin: för att nå dödsriket måste man passera flera floder i underjorden. När de döda kommer fram till glömskans flod Lethe och dricker av vattnet glömmer de sitt jordeliv, särskilt de fina minnena. Floden har sitt namn från gudinnan Lethe, glömskans och omedvetenhetens gudinna.

Roj Friberg (1934-2016) var en virtuos tecknare, vars bilder ofta låg nära fotografiet och förmådde gestalta ett tillstånd av rörelse och förvandling. Hans bilder är civilisationskritiska och profetiska, och ger en ”pessimistisk upplevelse av klyftan mellan människan och naturen” (B. Olvång, 1983). Motiven är som här mytologiska eller visar motiv av städer i förfall eller människor på väg att utplånas. Friberg var del av sin tids samhällskritiska generation. Han experimenterade i måleritekniker och var utöver målare med många utställningar, verksam med scenografi för bl.a. Cullbergbaletten. Friberg, som föddes i Uddevalla, studerade vid Konsthögskolan Valand och verkade i Halland, finns representerad i en lång rad svenska museer.

Material: Textil. Screentryck, broderi och applikation.
Storlek: 300 x 1050 cm.
Plats: Aulavägg MB4.

Grönområde kom till efter att konstnären vunnit ett tävlingsuppdrag från Statens konstråd, för ett nytt kontor till Statistiska Centralbyrån i Örebro. Den är utförd i flera våder för att kunna möta det avsedda rummets varierade former. På ett intrikat sätt kombineras här flera textila tekniker och verket kan ses som en monumental landskapsmålning i tre dimensioner. I stället för att renodla screentryck, broderi eller applikation, har Barbro Ager låtit teknikerna organiskt breda ut sig över ytan intill varandra. Hon använde en variant av screentryck som hon själv hade utarbetat under sina studier, där färgen blandas redan i tryckramen vilket skapar ett dynamiskt uttryck. Efter att grundformen på verket var klar, hängde hon upp hela textilen och sydde fast tygbitar i olika, ofta skinande och dyrbara, material. Broderiet skapar gränser och förbindelser mellan formerna i bilden. Verket tillför en organisk dimension till hallen utanför Södertörns högskolas aula och titeln, Grönområde, leder tankarna till stadsomvandling och ger en kommentar till 1970-talets rivningsraseri. Här i Flemingsberg, sätts det i dialog till de stora förändringar i landskapet som äger rum på andra sidan fönsterväggen.

Barbro Ager (f. 1944) inledde sin utbildning som ung praktikant hos textila formgivare, bland annat Axel Sampe vid NK. Efter att ha följt Grundutbildningen för konstnärlig utbildning kom hon till Konstfackskolans textillinje där hon studerade för Edna Martin, följt av att vara specialelev i textiltryck under perioden 1962-68. Ager var även en av medlemmarna i Textilgruppen (1973-1993) i Stockholm, ett kollektiv av textilare som ordnade utställningar med egna verk och presenterade arbetsprover på Söder i Stockholm. Man ville där nå ut med sina verk utan mellanhänder och även göra externa utställningar och bringa in pengar i solidaritet med människor i nöd globalt. Kollektivet blev viktigt som medskapare till den nya, friare textila form som nu växte fram. Beställare från hela landet kunde besöka deras lokal för att se arbetsprover, och därigenom kom Textilgruppen att göra ett betydande avtryck även på offentlig miljö i Sverige. Uppdraget med Grönområde 1977 arbetade Barbro Ager med i den gamla skolan i Glottra söder om Örebro. Den kom under tio år att bli en plats för textilt arbete, hon höll flera kurser på de 14 vävstolarna och skapade fler offentliga verk, bland annat för Hovsta, Vintrosa och Sköllersta skolor.

Konstnären, idag boende i Långed i Hälsingland, har på skilda sätt genom sitt konstnärskap, genom att skapa kurser och historiska utställningar, varit en del i den textila konstens utveckling.

Material: Trä.
Storlek: Fyra delar, 302x145x50.
Plats: Biblioteket, i den tysta läsesalen.

T, Y, S, och T. som består av fyra målade rätblock i trä monterade på vägg, upptar rummet fysiskt och med färgverkan. Bokstäverna i titeln är placerade över de skilda partierna, vilket skapar ett starkt nästan ljudligt uttryck i bjärt kontrast mot det sammanlästa ordets mening. Verket visades första gången i Galleri Mejan 1997 i Gustav Hellbergs examensutställning vid Kungl. Konsthögskolan.

"Som jag minns det var verket ett slut på mina målarambitioner. Jag sökte in med måleri, men kom under mitt första år på Konsthögskolan att ifrågasätta mitt intresse att arbeta vidare som målare och jag gled mer över i ett konceptuellt fält. Färger var fortfarande viktigt. Det är det fortfarande, särskilt i mina objekt och installationer. Jag tänker nu som då mycket på färgers betydelse och hur jag med hjälp av färger kan försöka styra betraktaren åt ett bestämt håll.

I mitten och slutet av nittiotalet var jag urless på en allmän flathet i olika offentliga debatter. Det skedde många drastiska politiska förändringar, som det verkade som om de flesta tyst accepterade eller kanske snarare struntade i. Likadant upplevde jag konstdebatten eller debatterna. Det fanns för lite motstånd. Det kändes som om det bara fick plats med en diskurs och den seglade den svenska konstvärlden med i. En lätt ljummen bris.

1995 hade jag varit utbyteselev på HdK [Hochschule der Künste] i Berlin där jag möttes av det motsatta. Det var nog kontrasten mot detta som låg bakom arbetet med T, Y, S, och T. När verket var färdigt tänkte jag att det skulle passa bra i Riksdagens plenisal. Nu, nästan 30 år senare, så känns det ännu tystare. De politiska och sociala vändningarna som skedde under 90-talet var drastiska. Sparpolitik, uppluckring av regler kring finansmarknader och skattelättnader samt medlemskap i EU. De bleknar dock i jämförelse med hur svenska politiska makthavare agerat det senaste decenniet, utan större kritik."
(Gustav Hellberg i mejl till A. Öhrner.)

Gustav Hellberg (f. 1967) verkar i dag från Berlin. Hans konstnärskap kombinerar olika medier i undersökningar av relationen mellan människor, offentliga rum och de system som formar världen. Hellberg ställer ut och genomför projekt i Asien, USA, Sverige och övriga Europa. T, Y, S, och T. har tidigare varit placerat vid Stockholms universitets kårhus.

Material: Trä, textil
Storlek: Höjd 3 m.
Plats: Aulavägg MB4.

Idun Baldzersen, f. 1987, är en norsk konstnär som bor i Stockholm. Ofta arbetar hon i fysiskt krävande processer och kombinerar intimitet i motivet med kraftfullheten i stora format. Hon har här karvat in motivet i stora plywood-skivor, och sen tryckt bilden på textil. Det här motivet kan betraktas på avstånd i den stora aula-foajén, men också mycket nära. Då framträder djup och linjer nästan som natur och landskap.

Baltzersen berättar själv om Ansikte:

”Under tiden jag arbetade med detta verk tänkte jag mycket på bortvändhet, kontrasten mellan en bortvänd gest och den monumentala storleken. Att karaktärerna på bilden skulle vara avvisande, ointresserade av att bli betraktade, men att storleken samtidig omöjliggör det. Jag tittade en del på unga kvinnor i bildkonst genom historien, och hur dom är inbjudande, gästfria, värdinnor och fresterskor. Jag ville göra någonting som var helt det motsatta.

Träsnitt är en gammaldags teknik, och jag gillar hur tekniken ger fasta ramar, att ett träsnitt alltid kommer likna andra träsnitt. På så sätt blir bilden en dialog mellan mig och tekniken. Sättet jag trycker på, för hand, är inspirerat av den japanska tryckskolan, det är en form utav mokuhanga. Det är svårt att kontrollera resultatet, det blir en överraskning, och jag gör oftast inte upplagor. Jag trycker på tyg, klipper och syr, och resultatet blir ett collage.

Frisyrer är dessutom något som lämpar sig väl att skildra i träsnitt, små karvade hårstrån blir abstrakta landskap om man är nära, och figurerna blir tydliga när man tittar på verket på distans. Jag tittade på verket utan glasögon och tyckte att de tre ljusröda fälten i bilden ser ut som ett ansikte, därav titeln. ”

(Idun Baltzersen till AÖ, i mejl 10 juli 2026, lätt redigerat).

Verket köptes in av Statens konstråd vid Idun Baltzersens utställning Mask på det fristående galleriet Nevven, Göteborg, 2018. Baltzersen är utbildad vid Konsthögskolan i Bergen och Konstfack i Stockholm, examinerad 2014. Hon har tagit emot flera priser och ställt ut på bl.a. Uppsala Konstmuseum, Moderna Museet i Malmö och Galleri Magnus Karlsson, Stockholm. Hennes verk finns representerat i flera museisamlingar.

Material: Trä.
Storlek: Höjd 246 cm.
Plats: Biblioteket, våning 5.

Enno Hallek tillverkade skulpturen Stege i målat trä tillsammans med sin unga dotter Camilla 1975. Med stadiga ben i en blommande trädgård tycks den fortsätta upp mot himlens mer drömska och eteriska sfär. Vart leder stegen?

Hallek kretsar lekfullt och med stor nyfikenhet kring konsten, måleriet och tillvaron i stort. Bland Halleks verkstitlar återfinns fraser som ”Östersjöns ljus som ett mentalt erbjudande” eller ”Idén om färg som passage mellan det monumentala och fysikaliska”. Han var en tydligt närvarande aktör i den generation som från 1960-talet var med och omformade konstbegreppet, och var professor vid Konsthögskolan och påverkade en ny generation målare.

Enno Hallek (f. 1931, Estland - d. 2025, Stockholm) kom till Sverige från Estland med flyktingstatus tillsammans med sin familj 1943. Han bodde och verkade sedan i Stockholm och var student (1953-58) och professor i måleri (1981-1991) vid Kungl. Konsthögskolan. Hallek har deltagit i en lång rad utställningar, och hans konst har gjort stora avtryck i Stockholms stadsbild, genom helhetsgestaltningen (med Åke Pallarp) av tunnelbanestationen Stadion 1973, och den stora målningen Triumfbågen, 1989, i tunnelbanestationen Universitetet. Dottern Camilla (f. 1965) som ofta var med när fadern arbetade har också målat blommor i Stadion, en gestaltning som Stege har många förbindelser med. Halleks konstnärskap har de senare åren även blivit mycket uppmärksammat i Estland, bland annat med en retrospektiv utställning i konstmuseet KUMU, 2026.