Målaren Simon Marcus Larson (1825-64) hör till de stora namnen i svensk 1800-talskonst, utbildad i Düsseldorf och på Konstakademin i Stockholm. De biografiska skildringarna av hans konstnärskap framhäver såväl hans virtuositet som effektsökeri. Hans liv beskrivs som ”stormigt”, vilket låter som en ordvits med tanke på hans favoritmotiv av en natur i uppror, men det är också med avseende på det stormiga som ett förnyat intresse av hans skapande förefaller motiverat.

Konstnären själv liknas vid en fors, orkan och en ”meteor, som lyste och bländade och gick i kvaf” (Nordensvan, 1892). Idag, när människans förödande påverkan inte bara på naturen eller miljön utan på planeten och jordsystemet blivit uppenbar, blir denna extremväderskonst förnyat aktuell. Konstnärskapet förtjänar en analys och reflektion som inbegriper vårt förändrade naturtillstånd som idag kallas ”den nya klimatregimen” (Latour, 2018).

Projektet – en bok i sex kapitel – kommer att diskursivt, narratologiskt och historiografiskt analysera texterna om Larson och hans närmaste konsthistoriska kontext. Utifrån forskning om materialitet, temporalitet och klimatkrisen kommer detta konstnärskap, från analys av målningarna till vad som skrivits om dem, att undersökas på nytt. Projektet är förlagt till Nationalmuseum, Stockholm.