Som forskare intresserar jag mig särskilt för texter som på olika sätt haft en avgörande betydelse i förmedlingen av den antika filosofin till eftervärlden.

Jag ägnar mig mycket åt frågan hur logiken – och i synnerhet Aristoteles (384–322 f.Kr.) syllogistik (slutledningslära) – utvecklades i den så kritiska övergången mellan antiken och medeltiden. På senare tid har jag min forskning också kretsat kring hur de aristoteliska teorierna om perception och det mänskliga medvetandet vidareutvecklades under medeltiden.

Antikens och medeltidens vetenskapsmän producerade i mycket stor utsträckning filosofi och annan vetenskap genom att analysera och kommentera sina antika föregångare och ingen tänkare ägnades mer uppmärksamhet i detta sammanhang än Aristoteles.

Att skriva en kommentar kan låta som ett osjälvständigt arbetssätt i våra nutida öron, men den medeltida vetenskapliga kommentaren var i regel ett i allra högsta grad skarpsinnigt, kreativt och självständigt verk. I sin strävan efter att lösa de svåra vetenskapliga problem som Aristoteles verk aktualiserade lade medeltidens skolastiker grunden för många – kanske rentav de flesta – vetenskapliga diskussioner som pågår än idag. Det gäller till exempel så centrala frågor som hur det egentligen går till när vi inhämtar information från vår omvärld och i vårt inre omvandlar sinnesintrycken till tankar, föreställningar, drömmar och begrepp. Det gäller svåra gränsdragningar som den mellan djur och växt och mellan vad som är en levande organism och död materia.

De klassiska språken – antik grekiska och latin – har en given nyckelroll i filosofi- och vetenskapshistorisk forskning. Aristoteles skrev sina verk på grekiska, men efter Västroms fall i slutet av 400-talet e.Kr. dog grekiskan förhållandevis snabbt ut i området och i det medeltida utbildningssystemet dominerade latinet helt. Vill man gå direkt till källtexterna i filosofihistorisk forskning är de klassiska språken därför en förutsättning.

Fram till boktryckarkonstens intåg i Europa på 1400-talet bevarades och spreds litteraturen i handskrivna avskrifter. För i stort sett alla antika och också för den absoluta majoriteten av medeltida verk gick författarens original förlorat tidigt i processen. Det som finns kvar är avskrifter i flera led som i olika utsträckning fjärmat sig från originalet genom att kopisten begått rena misstag eller medvetna ändringar och oftast båda delarna. För att kunna nå tillförlitliga forskningsresultat på tidig litteratur måste originaltexten därför först rekonstrueras med hjälp av så kallad textkritisk metod. En modern översättning av ett antikt eller medeltida verk kan alltså heller aldrig bli mer tillförlitlig än den textkritiska utgåva av källtexten som översättningen vilar på.

I min forskning ägnar jag mig dels åt att utarbeta just sådana rekonstruktioner, så kallade textkritiska utgåvor, av senantika och medeltida filosofiska kommentarer till Aristoteles. Samtidigt analyserar jag texterna ur ett filosofiskt och vetenskapshistoriskt perspektiv och publicerar resultatet i mer tematiska studier. Jag har publicerat framför allt studier om logikens senantika och medeltida utveckling och om den medeltida receptionen av Aristoteles mindre naturfilosofiska verk om perception och sömn och dröm.

För närvarande arbetar jag främst på en textkritisk utgåva av Simon av Favershams (†1301) kommentar till Aristoteles Första analytik. Arbetet sker inom ramen för ett större forskningsprojekt om medeltida logik, “En lucka i vårt vetande: Den medeltida aristoteliska logiken 1240–1360” Länk till annan webbplats..

Tillsammans med en större forskargrupp avslutade jag nyligen ett forskningsprogram om bysantinska, medeltida latinska och arabiska kommentarer till Aristoteles teorier om perception och begreppsbildning . Mer om det kan man läsa i denna intervju Länk till annan webbplats.. Det finns också en populärvetenskaplig bok om projektets resultat att läsa här Länk till annan webbplats..