Mitt avhandlingsprojekt

2006 infördes i Sverige lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever vilken 2009 ersattes av diskrimineringslagen (SFS, 2018:800) Dessa lagändringar följdes av att skollagen (SFS, 2018:800) fick nya skrivningar om att motverka kränkande behandling och diskriminering i enlighet med diskrimineringslagen. Den svenska skolan har därmed ett inkluderingsuppdrag som kan beskrivs som brett utifrån ett intersektionellt perspektiv på inkludering. Inkludering utifrån hur flera former av ojämlikhet och diskriminering hänger samman över tid och i olika sammanhang.

Forskning och stödmaterial avseende hur detta breda inkluderingsuppdrag kan omsättas i pedagogisk praktik fokuserar främst på hur lärare och/eller skolor förhåller sig och agerar eller bör förhålla sig och agera. Genomgående är det således inte eleven som talar eller för den delen hörs i den generella diskussionen avseende vad inkludering i skolan kan innebära i praktiken. Detta avhandlingsprojekt tar av denna anledning elevernas utgångspunkt avseende detta uppdrag. Vad är det i undervisningen som gör att eleven erfar sig likabehandlad? Elevperspektivet motiveras också av att det bidrar till stringens i avhandlingsprojketets syfte. Kiki Messiou uttrycker det som att: “Listening to children's voices is a manifestation of being inclusive" Messiou (2006, p.9).

Arbete med inkludering och anti-diskriminering i skolan knyts ofta till andra discipliner än pedagogik, ex. psykologi i form av ex. klassrumsledarskap, individualpsykologi eller gruppdynamik. Utgångspunkten för detta avhandlingsprojektet är dock att inkludering och antidiskrinimering i skolan är av allmändidaktisk art. Jag vill placera detta arbete i kärnan av undervisningen och som ett givet men ofta bortglömt mål för didaktiska reflektioner och aktioner. Allmändidaktik kan förenklat sägas handla om aspekter på undervisning och lärande som inte är knutna till specifika skolämnen. Allmändidaktik står för det vetande som hör till själva lärarskapet, såsom lärarens professionella utveckling, klassens sociala liv och skolans samhälleliga kontext. Allmändidaktiken är sprungen ur den kontinetala bildningstraditionen och kan även sägas vara en didaktik för demokrati. Som jag ser det bidrar allmändidaktiken till den mylla i vilken ämneskunskap kan växa. Därmed blir allmändidaktiken, menar jag, en förutsättning för ämnesdidaktiken och inkludering blir således en förutsättning för allt lärande i skolan.

För att söka få grepp om hur det detta allmändidaktiska likabehandlingsarbete faktiskt går till, inte i talet om utan i görandet genom likabehandling i den didaktiska praktiken, så behöver ett angreppssätt användas som går på djupet av detta. Ett angreppssätt som tar sig förbi ytan, det formella, det som alla så ofta i teorin är helt överens om, att ”givetvis ska alla elever behandlas likvärdigt”. Ett sätt som beskriver det som verkligen händer, det som upplevs, det som resulterar i att elever faktiskt känner att de blir likabehandlade. Därför har mitt avhandlingsprojekt en fenomenologiskt ansats. Denna kan dels bidra till att förtydliga vad allmändidaktiskt arbete innebär men också till att komma åt det komplexa som fenomenet likabehandling som allmändidaktiskt arbete innebär.

Studien genomförs i gymnasieskolan och de elever som deltar i fältarbetet är gymnasieelever. Gymnasieelever befinner sig i slutet av sin skoltid och har haft möjlighet att erfara inkludering eller för den sakens skull diskriminering på många olika sätt. De möter också många olika lärare i sin skolvardag och kan därför jämföra sina erfarenheter vilket kan göra dem tydligare. Gymnasieelever antas sammantaget ha en bred repertoar av erfaranheter att beskriva.

Förhoppningen är att studiens resultat kan bidra till nya perspektiv på skolans inkluderingsarbete, genom elevernas utsagor. "Students' experiences can contribute to "a critical edge" and in this way "add a distinctive perspective for developing changes in learning and teaching that go well beyond traditional views of effective practice" (Ainscow & Messiou, 2017, p. 5). Drivkraften är vidare att bidra med didaktisk förståelse och didaktiska begrepp gällande lärares arbete mot diskriminering och kränkningar i skolan.