– Straffrätten är spektakulär på ett särskilt sätt. Där blir frågor om likabehandling väldigt tydliga, nästan obehagligt tydliga. Men det finns minst lika stora problem i hela den offentliga rätten, i sådant som sällan uppmärksammas. I vardagliga myndighetsbeslut, i kommunala avgifter, i det jag ibland lite låtsat föraktfullt kallar den grå nivån av tjänstemannabeslut, säger Claes Lernestedt som tillsammans med Richard Sannerholm och Therése Fridström Montoya ligger bakom boken (O)likhet inför lagen.

Likhet inför lagen - så mycket mer komplicerat än det låter

Ett av bokens bärande resonemang är att likhet och likabehandling aldrig är entydiga begrepp. Två människor kan jämföras på otaliga sätt, och vilken jämförelse man väljer påverkar vad som framstår som rättvist.

– Om du jämför två personer kan du göra det på tiotusentals olika sätt. Behandlar du dem lika på ett sätt så behandlar du dem nästan alltid olika på väldigt många andra sätt. Därför kan två helt olika förslag båda hävda att de handlar om likabehandling, säger Claes Lernestedt, professor i straffrätt.

I praktiken leder det ofta till att diskussionen inte handlar om huruvida något är likabehandling eller ej, utan om vilken likabehandling som ska prioriteras.

När glider juridik över i politik?

Just därför, menar författarna, blir likhet inför lagen snabbt en politisk fråga. Det gäller både hur lagar tillämpas och hur de utformas.

– Frågan blir ofta vilken likabehandling som är bäst, viktigast eller mest rimlig. Och då är vi inte längre i en teknisk-juridisk diskussion, utan i värderingar och politiska ställningstaganden, säger Claes Lernestedt.

Richard Sannerholm, docent i juridik, pekar på att likhet inför lagen historiskt haft en stark symbolisk betydelse, men att dess roll och tyngd har skiftat över tid.

– Likhet inför lagen har varit en klassisk och väldigt stark paroll, ibland nästan revolutionär. Den är fortfarande viktig, men kanske inte lika självklar i dag. Samtidigt har vi blivit mer medvetna om alla de olikheter som gör det svårt att faktiskt behandla människor lika, säger han.

Likabehandling ersattes med saklighet och opartiskhet

I svensk rätt är likhet inför lagen inskriven i regeringsformen. Men när förvaltningslagen gjordes om valde lagstiftaren att inte längre uttryckligen skriva in likhetsprincipen. I stället betonades principer som saklighet och opartiskhet, med tanken att likabehandling ändå följer av dem.

Det kan bli problematiskt, menar Richard Sannerholm.

– Det fanns en föreställning om att man inte behövde skriva ut likhet inför lagen, att det räckte med saklighet och opartiskhet. Jag tror det är ett misstag. Det är väldigt svårt att behandla lika fall lika i praktiken, och just därför måste man synliggöra och diskutera principen, säger han.

När myndigheter möter människor med olika språk, hälsa, funktionsnedsättningar eller livssituationer krävs ofta individuella bedömningar för att nå rimliga beslut. Det ställer höga krav på resurser och professionellt omdöme.

– Det kostar att ha sådana här principer. Det kräver tid, reflektion och utrymme för svåra avvägningar. När resurserna krymper blir det också svårare att leva upp till idealen, säger Richard Sannerholm.

Vad hoppas författarna att läsaren tar med sig?

Boken ger inga enkla svar på hur likhet inför lagen ska uppnås. I stället beskriver författarna principen som något som ständigt måste prövas mot verkligheten.

– I slutänden handlar det mindre om en regel och mer om en beredskap. Ett prövande förhållningssätt som den som arbetar med offentlig makt måste bära med sig hela tiden, säger Claes Lernestedt.