Vad berättar det förflutna om vilka vi är?

Identitet kan ibland beskrivas som något fast och personligt. Något vi bär med oss, något vi är. Men litteraturvetaren Stefano Fogelberg Rota, som forskar om 1600-talets kulturliv runt Östersjön, menar att historien berättar en annan historia. Identiteten har alltid varit rörlig, och det kanske är dags att vi påminner oss om det.

En östersjöidentitet som aldrig var entydig

– Om det finns en gemensam identitet runt Östersjön, det är inte helt enkelt att svara på. Det kan nog finnas en kärna av det. Men den är fragmentarisk och ser olika ut beroende på varifrån du betraktar den, säger han.

På 1600-talet var en persons nationalitet något som i första hand definierade vem man var, utan religion och bildning. Det är ett perspektiv som kan utmana dagens bild av identitet som något knutet till nation och modersmål. Drottning Kristina, som hade tyskt arv från sin mor och vars hovspråk var franska, kände sig kanske friare på ett annat språk än svenska.

– Det tänker jag är en intressant aspekt när man håller på med historisk identitet. De passar ju sällan in i våra idéer om vad en identitet är idag, säger Stefano Fogelberg Rota.

Kulturen som limmade ihop ett rike

Drottning Kristina styrde ett rike som sträckte sig runt hela Östersjön: Sverige, Finland och de baltiska provinserna. Kulturen var inte bara ett nöje utan ett politiskt och personligt redskap. Man dansade franska hovbaletter i Stockholm såväl som i estniska Dorpat, dagens Tartu. Bildningen spreds från ett hov till ett annat, från ett land till nästa.

I hovlivet handlade identiteten om att behärska koderna, att dansa på franskt manér, kanske skriva på italienska, att kunna röra sig obehindrat i den europeiska kulturen. Det var en sorts tidig globalisering. Och Kristina var dess mest framträdande gestalt i Norden.

– Hon är ett av historiens mest fascinerande exempel på en identitet i rörelse. Det som gör Kristina särskilt intressant är att hon inte tog sin roll för given. Hon berömde sig för att vara versatil, att kunna ta seden dit hon kom, säger Stefano Fogelberg Rota.

Vad vi kan lära av det

Stefano Fogelberg Rota ser att det i vår tid finns en ängslighet kring identitetsfrågor. Å ena sidan en stark betoning på individens rätt att definiera sig själv. Å andra sidan politiska rörelser som slår vakt om nationell och kulturell renhet. Här kan 1600-talets mer lekfulla förhållningssätt till identiteten har något att lära oss.

– Att gå in och ut i olika identiteter, att ibland leka med dem, att inte alltid vara densamma. Det är något vi kan lära oss från det förgångna. Och att inte vara lika ängslig som vi kanske är idag om att verkligen vilja definiera sig, säger han.

Vi är, menar han, alltid sammansatta. Vi bär minnen från föräldrar, erfarenheter från möten, influenser från kulturer vi mött. Själv är han halvsvensk och halvitalienare, men känner sig inte tudelad.

– Jag är ju helitaliensare och helsvensk. Och i Frankrike tycker jag nog att jag blir lite fransk också. Man kan tillåta sig att bejaka den möjligheten till förändring, säger han.

Kulturens oersättliga roll

I en tid präglad av krig i Europas närhet och ett hårdare politiskt klimat framstår kulturen som viktigare än på länge. Stefano Fogelberg Rota är tydlig med vad han anser att den kan ge oss.

– Kultur och litteratur ger oss möjligheten att föreställa oss andra världar, saker som var och saker vi önskar kunde bli annorlunda. Att bejaka möjligheten till förändring. Det är det vi har, säger han.

Och det är en möjlighet som alltid har funnits, påminner han. Identitet är föränderligt och det var det förr också. Det fanns mer rörlighet mellan roller och människor än vi kanske tror. Nyckeln då som nu är nyfikenheten, viljan att pröva på att vara någon annan.