Där historien ligger gömd under ytan

– Första gången jag var på ett möte här var våren 1996. Då var jag inte ens anställd än, men det var tydligt att något nytt höll på att byggas upp, berättar han.

Kort därefter flyttades marinarkeologin till Södertörns högskola. Ämnet var litet men upplevelsen var att möjligheterna låg öppna.

– Det var lite raketstart. Jag var nydisputerad och fick hoppa in i det här. Det var ganska lockande, säger han.

Vad driver en marinarkeolog?

Vägen in i forskningen började inte med en tydlig plan, utan med en kombination av intressen. Intresset för dykning fanns sedan tidigare och han hoppade på studier i arkeologi utan att riktigt veta vart det skulle leda.

– Det var inte så många arkeologer som dök på den tiden, så jag drogs ganska snabbt in i undervattensarkeologin, berättar han.

Men själva drivkraften bakom karriären som forskare går djupare än så.

– Jag tror att de flesta forskare drivs av en upptäckarlust. Man gillar att utforska, och sedan är det nästan en slump om man blir arkeolog, biolog eller något annat.

Men det har också handlat om att få arbeta både praktiskt och teoretiskt.

– Det häftiga är att du är ute och jobbar med båtar och dykning och teknik, och sedan måste du sätta dig ner och skriva om hur det var på 1500‑talet, säger han.

Hur växte ämnet fram på Södertörn?

Marinarkeologi är ett av de ämnen på högskolan som funnits med sedan starten 1996. Och Johan Rönnby är en av den som byggde upp forskningen och utbildningen.

– Vi kom hit för att forska och undervisa, och mycket fick vi utveckla själva längs vägen, säger han.

Det som började som en liten verksamhet har satt tydliga spår i fältet. Många av dem som i dag arbetar många inom marinarkeologi i Sverige har sin utbildning från Södertörns högskola.

– Det är lite roligt, man är ofta omgiven av gamla studenter ute i branschen.

Vad var det som växte fram?

Det Johan Rönnby minns starkast från de första åren är inte enskilda projekt, utan stämningen. Högskolan var liten, och kontakterna mellan ämnen och människor täta. Lärare, forskare och ledning möttes ofta, och mycket av riktningen tog form i samtal.

– Vi var inte så många, och alla lärare träffades regelbundet. Hela högskolan satt tillsammans och pratade om vad som var på gång. Vi var väldigt nära varandra och det fanns en tydlig känsla av att vi gjorde det här tillsammans, säger han.

Samtidigt fanns en gemensam ambition som påverkade hur arbetet bedrevs och hur man såg på sin roll i det större sammanhanget.

– Det fanns en stark tanke om att vi skulle vara något annat. Vi skulle inte bara vara en vanlig högskola, utan försöka göra något nytt. Vi såg oss som delar i något större, där ämnena var kuggar i en helhet som vi försökte bygga.

Vad kan vi egentligen lära oss av ett skeppsvrak?

Ett skeppsvrak kan verka som ett tydligt svar i sig självt. Något man hittar, dokumenterar och förklarar. Men för Johan Rönnby är det snarare början på något mer komplicerat.

– Bara för att man hittar ett vrak lär man sig inte automatiskt något. Det avgörande är vilka frågor man ställer till materialet, säger han.

Det är först när fynden sätts in i ett större sammanhang som de blir meningsfulla. Forskningen handlar därför mindre om själva objekten, och mer om människorna bakom dem.

– Man måste ställa frågor om människor. Varför gjorde de som de gjorde? Hur levde de? Varför krigade de? Det finns inga färdiga svar i materialet, utan det är genom frågorna man kan börja förstå det, säger Johan Rönnby.

En forskning i förändring

Under de tre decennier som Johan Rönnby arbetat inom området har både tekniken och forskningsfältet förändrats i grunden. Arbetssätt som tidigare var självklara har ersatts eller kompletterats med nya metoder, och det har öppnat för helt andra möjligheter i dokumentation och analys.

– I början ritade vi allt för hand med blyertspennor. Det gör vi fortfarande ibland, men i dag finns det robotar, 3D‑teknik och skanning som har förändrat hela arbetet, säger han.

Parallellt har själva ämnet förflyttat sig, från en mer tekniskt och praktiskt orienterad verksamhet till ett bredare forskningsfält.

– Från att ha varit väldigt dykfokuserat har det blivit mer humanistisk forskning. Det handlar mer om att förstå människor och hur samhällen fungerade.

Stora projekt och konkreta spår

Under åren har forskningen tagit sig både till internationella samarbeten och till mer lokala sammanhang där resultaten blivit synliga för en större publik. Ett av de mest omfattande projekten var arbetet i Svarta havet, där stora resurser och avancerad teknik användes för att undersöka havsbotten.

– Vi jobbade med stora fartyg och djuphavsteknik och hittade både romerska och grekiska skepp. Det var ett enormt projekt, samtidigt som det var spännande att arbeta tillsammans med forskare från flera länder.

Men forskningen stannar inte i expeditionerna. Den får också avtryck i hur historia presenteras och tolkas närmare hemmaplan.

– Genom projekt som Mars har vi varit med och påverkat hur historia visas på museer. Det är roligt när forskningen faktiskt förändrar något konkret.

Fascinationen och drivkraften

Marinarkeologi väcker ofta stort intresse, inte minst i medierna. Det finns något i det dolda som verkar locka, menar Johan Rönnby, särskilt när det handlar om sådant som legat orört under lång tid.

– Det finns något i det här med det som ligger dolt, skepp på havets botten och försvunna världar. Men samtidigt kan man känna att allt ibland blir “unikt”. Om allt beskrivs som unikt, då urholkar man det som faktiskt är unikt, säger han.

Trots förändringar i både teknik och forskningsfält pekar han på att drivkraften i grunden är densamma.

– Var kreativa och försök komma på roliga idéer. Det är egentligen det viktigaste, och det är också det som gör att man fortsätter.