30 år av forskning om en region som alltid angår oss

– Bilden av Östeuropa var då betydligt annorlunda än i dag. Många betraktade regionen som del av en optimistisk – och möjligtvis kanske lite naiv – berättelse om frigörelse och en återgång till Europa. Kommunismen hade fallit, Baltikum blivit självständigt och Ryssland verkade – åtminstone på ytan – vara på väg mot demokrati och marknadsekonomi. Östersjöområdet sågs som ett framtida stabilt europeiskt rum där handel och ökat samarbete skulle minska konflikterna, säger han och fortsätter.

– Som student vid det som då hette Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet hade jag vid den tiden lite vaga planer på att kanske söka till en forskarutbildning för att skriva en avhandling om den politiska utvecklingen i det återförenade Tyskland. Jag läste i tidningarna om att Södertörns högskola hade grundats och gladdes åt att detta nya lärosäte skulle ha en särskild inriktning mot Östersjöregionen och östra Europa.

Hur ser det ut trettio år senare?

– Sovjetunionens fall är fortfarande närvarande i den svenska blicken på Östeuropa, men på ett helt annat sätt. Putins politik uppfattas av många som ett desperat försök att återupprätta rysk stormaktsstatus och delvis rulla tillbaka konsekvenserna av Sovjetunionens kollaps – något Putin själv har beskrivit som en geopolitisk katastrof.

– Där Sverige 1996 såg ett Ryssland som möjligtvis kunde integreras i Europa, ser man nu i stället ett revisionistiskt Ryssland som definierar sin identitet genom konflikt med väst. Den avskyvärda och repressiva ryska regimen framstår i dag som alltmer instabil. Samma regim har för mycket lång tid framåt förstört möjligheterna till ett djupare politiskt samarbete med Europa.

– Skillnaden märks tydligast i säkerhetspolitiken. På 1990-talet dominerade föreställningen att Europa rörde sig mot ett post-historiskt tillstånd där krig mellan stater blivit mindre sannolikt. År 2026 betraktas Östersjön i stället som ett möjligt konfliktområde mellan NATO och Ryssland, där Sverige geografiskt ligger nära en potentiell frontlinje. Det som tidigare handlade om samarbete handlar nu om avskräckning, militär närvaro, civil beredskap och stöd till Ukraina.

Har forskningen vid Södertörns högskola förändrats i takt med det?

– Södertörns högskolas Östersjö- och Östeuropaprofil har följt i stort sett samma utveckling. Forskningen är i dag mer kritisk och mer fokuserad på frågor som rör autokratiska tendenser och geopolitik än vad som var fallet under 1990-talet.

– Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har ytterligare förstärkt denna förskjutning. Kriget har också inneburit att Rysslands plats inom Östeuropaforskningen har förändrats. Där analyser tidigare ofta kretsade kring just Rysslands intentioner och strategier, riktas uppmärksamheten nu i högre grad mot hur grannländerna agerar och omformar regionen. Finland och Sveriges inträde i NATO, liksom Ukrainas och Moldaviens närmande till EU, visar att staterna i regionen inte längre betraktas som passiva objekt för stormaktspolitik utan som aktörer med egen handlingskraft.

– I detta nya perspektiv framstår också Rysslands regionala dominans som försvagad på ett sätt som sannolikt är irreversibelt. I dess ställe växer ett mer pluralistiskt och säkerhetspolitiskt dynamiskt Östersjö- och Östeuropa fram, där mindre och medelstora stater spelar en allt större roll.

Finns det någon röd tråd mellan då och nu?

–Det finns en kontinuitet. För både 1996 och 2026 är Östeuropa centralt för vår förståelse av Sverige som en europeisk stat. Men där 1990-talet präglades av tron att Sovjetunionens fall öppnade vägen för ett fredligare och mer enat Europa, präglas 2026 av insikten att samma sammanbrott också skapade de revanschdrömmar och maktvakuum som i dag driver konflikten mellan Ryssland och väst.

–Det som under 1990-talet främst handlade om europeisk integration och ett fredligare Europa handlar i dag i hög grad om att försöka förstå hur demokratiska samhällen kan bevara sin stabilitet i en tid präglad av krig, geopolitisk rivalitet och institutionell osäkerhet. Men i båda fallen finns samma grundläggande insikt kvar: utvecklingen i Östersjöregionen och Östeuropa är inte något perifert för Sverige, utan avgörande för hur vi förstår Europas framtid och vår egen plats i den, avslutar Joakim Ekman.