Ny rapport: Rättsstaten byggs i vardagen, inte i de stora orden

Vem har kunskapen som krävs för att stärka rättsstaten?

Två teman löper som en röd tråd genom rapporten: sakkunskap och långsiktighet. För att bli mer effektivt och möta mottagarländernas behov bör svenska myndigheter spela en större roll i rättsstatsbiståndet. I dag drivs många insatser av personer med bred biståndskompetens, så kallade generalister. Det är värdefullt, säger Richard Sannerholm, men behöver kompletteras med yrkeskunskap från dem som arbetar med frågorna varje dag.

– De är jätteduktiga på bistånd. De kan biståndslandskapet och vet hur man lägger upp projekt. Men de är inte experter på hur man driver en domstol. Det kan de som är domstolschefer. Men de kommer inte ut i samma utsträckning och kan dra på sin erfarenhet. Och det är det jag tycker att man borde göra mer av.

Varför behöver rättsstatsbistånd en tydligare definition?

För att skapa förändring krävs långsiktighet. Det råder inte brist på intresse bland domare, handläggare eller andra tjänstepersoner att åka på olika utlandsuppdrag. Men trots att uppdragen beskrivs som viktiga för både Sverige och mottagarländerna blir de ofta ett slags sidospår i yrkeslivet.

Erfarenheterna är värdefulla, men tas sällan tillvara när deltagarna kommer hem. Risken är att kunskap byggs upp i projektform för att sedan gå förlorad.

– För att nå dit krävs mer organiserade satsningar och, pengamässigt, att myndigheterna faktiskt har möjlighet att jobba mer långsiktigt på detta sätt.

Rapporten föreslår därför att svenska expertmyndigheter får en större och mer långsiktig roll i rättsstatsbiståndet. Tanken är inte att ersätta biståndsexpertisen, utan att komplettera den med yrkeskunskap från dem som arbetar med frågor som domstolar, tillsyn, förvaltning och myndighetsutveckling i vardagen.

Vad efterfrågar länder som tar emot rättsstatsbistånd?

Ett problem som framkommer tydligt i rapporten är synen på vad rättsstatsbistånd egentligen är. Begreppet används ofta så brett att det kan omfatta allt från demokratiutveckling till olika rättighetsinsatser. Samtidigt definieras det ibland så snävt att fokus nästan enbart hamnar på domstolar och rättsväsende.

I båda fallen finns en risk att den offentliga förvaltningen, de rutiner och system som får staten att fungera, hamnar i skymundan.

– När man inte vet vad det är så blir det ibland att man bakar in allt som är bra: mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rätt. Men rättsstatsfrågor handlar om att stötta statliga institutioner i arbetet att bli mer rättssäkra och mer förutsägbara.

Ett exempel är utbildningsinsatser riktade till domare. Att arbeta med domstolar ses ofta som en självklar rättsstatsinsats, men Richard Sannerholm menar att den breda definitionen riskerar att styra insatserna mot sådant som är enkelt att kommunicera snarare än det som efterfrågas mest.

– Man kan till exempel anordna utbildningar i mänskliga rättigheter. Men då antar man att domarna i landet inte vet hur de ser ut, vilket de ändå ofta gör även om landet har en svag rättsstat.

Han menar att problemet ofta ligger någon annanstans.

– Å andra sidan, om rättsstaten är svag och det är ett land i kaos, då finns inte organisationen för att arbeta med mänskliga rättigheter ändå. Då är det där man måste börja.

Varför är långsiktighet avgörande för ett effektivt rättsstatsbistånd?

I stället efterfrågar många samarbetsländer stöd kring hur institutioner fungerar i vardagen.

Det kan handla om arbetsrutiner, organisation, tillsyn, dokumenthantering och ärendeprocesser. Kort sagt: hur en myndighet fungerar i praktiken.

Vilka förutsättningar har Sverige?

Trots kritiken mot hur rättsstatsbistånd ibland utformas ser Richard Sannerholm flera skäl till att Sverige har goda förutsättningar att bidra till rättsstatsutveckling internationellt.

Sverige har varit en långsiktig biståndsaktör i många länder och byggt upp omfattande kontaktnät och samarbeten över tid. Men den kanske största styrkan finns i erfarenheterna från den egna statsförvaltningen.

– Vi har en stor och mycket kompetent förvaltning och där finns det mycket som man kan föra vidare i mer långsiktiga former av bistånd.

Hur bygger fungerande myndigheter tillit och rättssäkerhet?

Han återkommer flera gånger till det han kallar de "tråkiga” delarna av förvaltningen: fungerande rutiner, tydlig ansvarsfördelning, dokumenthantering, tillsyn och myndigheter som fattar förutsägbara beslut.

Det är inte frågor som brukar stå högst på den politiska agendan. Men det är sådant som över tid bygger tillit mellan medborgare och stat.

– Det är det här nordiska guldet man brukar tala om, tilliten till förvaltningen. Men det är ju de här delarna som skapar den. Att förvaltningen fungerar och att människor kan lita på den.

Han betonar att det inte handlar om att exportera en svensk modell, utan om att dela erfarenheter kring hur institutioner kan byggas upp och fungera över tid.

– Det finns så mycket att dela med sig av. Både för- och nackdelar så klart. Men att utgå från sakexpertisen är det viktiga.

Samtidigt ser Richard Sannerholm en förändring i hur bistånd allt oftare motiveras. I dagens biståndspolitik kopplas rättsstatsfrågor närmare frågor om handel, investeringar och ekonomisk utveckling.

Det riskerar att leda till ett alltför instrumentellt synsätt, menar han.

– Rättsstaten är bra på helt egen grund. Vi vill ha en rättsstat för att en rättsstat är någonting positivt. Förutsägbarhet och att kunna hålla någon ansvarig. Det är ju inte ett instrument för att få någonting annat.

För Richard Sannerholm handlar rättsstatsbistånd ytterst om att bygga fungerande institutioner. Inte stora ord eller symboliska reformer, utan den förvaltning som skapar förutsägbarhet i vardagen och som människor kan lita på. Det är också där han ser Sveriges viktigaste bidrag.