När Gulistan Kavaks familj kom till Sverige fick de kontakt med två handläggare från socialtjänsten som var hjälpsamma och vänliga och fick en god relation till familjen. Efter det sa Gulistans föräldrar att minst två av de sex syskonen måste bli socionomer och jobba på socialtjänsten med att hjälpa andra människor. Så blev det också, då både Gulistan och en av hennes systrar valt den karriärvägen, något som också ledde till att hon många år senare blev kollega med de två handläggare som betytt så mycket för henne i barndomen.

– Jag berättade för dem hur mycket de hade hjälpt oss och sa att mina föräldrar har sagt till oss att bli socionomer som er, och då sa de att det var ett jättebra val som jag inte kommer ångra, och det har jag faktiskt inte gjort. Det är just den här breda kunskapen som man får i socionomutbildningen som jag tycker är så givande, och den är unik, säger Gulistan.

Utbildningen öppnade dörrar

När det var dags att välja utbildning sökte hon sig till Södertörns högskola där hon läste Socionomprogrammet med storstadsprofil.

– Jag valde att plugga på Södertörns högskola för att jag hade hört bra rykten om skolan, och jag hade också hört att det var en mångkulturell skola. För mig är det viktigt att vara på en plats där det finns människor från hela världen så att man kan utbyta kunskaper med andra personer som liksom som jag själv har en annan bakgrund.

Det bästa med programmet var enligt Gulistan bredden i utbildningen och dörrarna som det öppnade för henne karriärmässigt.

– Du kan jobba med vuxna eller barn, med allt från funktionshindrade till utsatta kvinnor. I stort sett kan du jobba var som helst bara det har med människor att göra. Vi fick ett helhetsgrepp om hur samhället fungerar.

”På skolan har jag känt mig som friast”

Gulistan visste redan från början att hon ville jobba som skolkurator, men vägen dit har inte varit helt rak. Efter sin examen fick hon snabbt jobb, och vägen till skolkuratorsrollen har gått via socialtjänsten, kriminalvården, kvinnojouren, brottsofferjouren och äldreomsorgen.

– Jag ville testa andra saker först men det var också väldigt svårt att få ett kuratorsjobb. De ville att man skulle ha erfarenhet främst från socialtjänsten. Men det var alltid till skolans värld jag ville ta mig i slutändan för jag kände att man kan göra mest skillnad och påverka barn där. En del andra jobb har varit ganska fyrkantiga och man är väldigt styrd av lagar och regler. På skolan har jag känt mig som friast och kunnat göra det jag brinner för.

Gulistans jobb som skolkurator är varierat och ingen arbetsdag är den andra lik. Hon hjälper till i ärenden där orosanmälningar behöver skrivas, går runt i klasserna och undervisar eleverna om känslor och psykisk ohälsa, anordnar temadagar, samarbetar med specialpedagoger kring elever med särskilda behov och leker med barnen på skolgården.

– Mina dagar ser väldigt olika ut, men det jag tänker är viktigast i mitt arbete är att vara närvarande för barnen. Jag vet själv att det räcker att du har en vuxen person i ditt liv som du kan ty dig till och känna trygghet hos för att du ska klara dig i samhället, även om du lever i en dysfunktionell familj.

Inspirationen bakom skrivandet

Vid sidan om sitt jobb är Gulistan också författare och har skrivit två böcker om analfabetism, en för vuxna och en för barn. Inspiration till böckerna fick hon dels från sin egen uppväxt, dels från en kurs som hon läst vid Södertörns högskola.

– Den kunskapen jag fått på högskolan i kombination med mina egna erfarenheter och min uppväxt har ju gjort att jag är där jag är idag. Så utbildningen har absolut format mig. Den har också gett mig idén till att skriva de här två böckerna.

Men det som fick henne att faktiskt börja skriva var ett möte med elevhälsogruppen på skolan där hon arbetar. Skolans dåvarande rektor bad då Gulistan att göra en orosanmälan om en elev vars föräldrar inte svarade på mejl eller sms och därmed brast i sin föräldraroll då de inte kommunicerade med skolan.

– Då hade jag gått en kurs på Södertörn som handlade om utanförskap, och jag är dessutom själv barn till två analfabeta föräldrar. Så jag sa att den här elevens föräldrar kanske är analfabeter, och alla på det här mötet – specialpedagog, skolläkare, skolpsykolog och skolsköterska – tittade frågande på mig och sa att ”det finns väl inte i Sverige”. Och då tänkte jag att jag måste ju skriva en bok om det här för att öka medvetenheten om just analfabetism i vårt samhälle.

Baserade boken på sin barndom

Faktum är att analfabetism inte alls är ovanligt i Sverige. Den senaste internationella undersökningen som gjorts kring vuxnas färdigheter visar att 780.000 människor i åldrarna 16 till 65 år är analfabeter i Sverige, vilket motsvarar 13 procent av befolkningen i den åldersgruppen. När Gulistan började skriva sin bok insåg hon hur lite litteratur som faktiskt fanns på ämnet. När hennes son sedan bad henne att skriva en barnbok på samma tema kunde hon inte säga nej.

– Han sa att det var orättvist att jag bara skriver för vuxna och bad mig skriva en bok för barn som han kunde läsa i skolan. Så jag började googla hur man skriver barnböcker. Och så bestämde jag mig för att ta en scen ur vuxenboken och göra om till en barnbok.

Historien som Gulistan valde kommer från hennes egen barndom och kretsar kring hur hon som femåring fick följa med sin mamma till mataffären där hon fick ha hand om pengarna och berätta för sin mamma vad allting kostade.

Fick ta emot pris på slottet

Att böckerna fyllde ett tomrum märktes också på responsen de fått. Gulistan har rest runt i landet och föreläst för lärare och politiker och läst sin barnbok i olika skolor.

– De blir alltid jätteglada och frågar när nästa bok kommer och när jag kommer tillbaka. Och så får jag många kramar, säger Gulistan.

Boken som hon skrivit för vuxna har dessutom vunnit Dyslexipriset som delas ut av bland annat Dyslexiförbundet för att främja insatser som bedöms leda till positiva resultat för personer med dyslexi.

– Först fick jag veta att jag var nominerad till priset, och sedan ringde de och sa att jag var välkommen till slottet för att ta emot priset av Prins Carl Philip. Jag kände att allt jag gjort faktiskt gav resultat och gjorde nytta.

I framtiden planerar Gulistan att skriva en till bok, denna gång om våld, men även att fortsätta arbeta med att påverka barns liv till det bättre.

– Mina drömmar är att fortsätta jobba med barn och jobba förebyggande. Och kanske att någon dag träffa någon av mina gamla elever och få höra att jag har inspirerat dem, kanske till att bli kurator. Jag har redan flera elever som hört av sig och sagt att de ska bli kuratorer när de blir stora. Det är verkligen ett kvitto på att man har gjort någonting bra.