Rapport: Ny beroendebehandling fick begränsat genomslag i domar om tvångsvård

I rapporten Nya regler, gamla beslut – vårdideologisk omsvängning möter institutionell praktik analyseras domar om tvångsvård enligt LVM – lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Studien undersöker om de nya möjligheterna till LARO-behandling har påverkat hur socialnämnder och domstolar resonerar kring vård av personer med opioidberoende.

– Jag har forskat om alkohol- och drogfrågor i olika sammanhang under många år. Intresset för frågor som rör just tvångsvård vid missbruk väcktes framför allt då jag började som forskningsledare på Statens institutionsstyrelse, huvudman för tvångsvård enligt LVM, säger Therese Reitan, professor i offentlig förvaltning vid Institutionen för samhällsvetenskaper.

LARO innebär behandling med läkemedel som metadon eller buprenorfin för personer med opioidberoende, och har länge varit omdiskuterad inom svensk vård. När regelverket ändrades 2016 blev det möjligt att fortsätta eller påbörja behandlingen även under pågående tvångsvård – något som tidigare inte varit tillåtet.

Begränsad påverkan i domstolarna

När möjligheten att kombinera LARO och tvångsvård infördes innebar det en tydlig förskjutning mot så kallad skadereduktion i vården och narkotikapolitiken i stort. Trots detta syns förändringen bara i begränsad utsträckning i de domar som analyserats.

– Möjligheterna att få sådan behandling har verkligen byggts ut inom SiS sedan föreskrifterna ändrades 2016. Så på så sätt har ändringen fått genomslag. Men det jag inte kunde se var ett genomslag för denna nya möjlighet i domarna från förvaltningsrätten. Där verkar LARO fortsättningsvis stå i motsättning till tvångsvård.

LARO och tvångsvård framställs fortfarande oftast som alternativ till varandra snarare än insatser som går att kombinera. Klienter argumenterar ofta för LARO som ett alternativ till tvångsvård, medan socialnämnderna, som ansöker om tvångsvård, gärna hänvisar till tidigare misslyckade försök med LARO-behandling eller sidomissbruk som argument för mer kraftfulla åtgärder, dvs tvångsvård.

Rapporten bygger på en analys av 99 domar från förvaltningsrätter och kammarrätter under 2023 då regeländringen borde ha fått genomslag. Resultaten visar att hänvisningar till möjligheten att få LARO inom ramen för tvångsvården är ovanliga, trots att behandlingen blivit en etablerad del av vårdutbudet.

Etablerade arbetssätt lever kvar

Enligt rapporten illustrerar resultaten ett välkänt fenomen inom förvaltningsforskningen: att reformer inte automatiskt förändrar etablerade arbetssätt. Nya idéer och regler måste omsättas i organisationer med befintliga rutiner, ansvarsfördelningar och professionella bedömningar. Domstolsförhandlingar är ett tydligt exempel på detta, där rollfördelningarna är så tydliga och ”manus” nästan färdigskrivet – då blir det svårt att anpassa till nya förutsättningar som kanske inte passar in i pjäsen.

– Det viktigaste resultatet är att en relativt stor policyförändring inte automatiskt får genomslag i hur ärenden hanteras eller i det “mindset” som finns hos involverade parter. De institutionella ritualerna är starkt etablerade – dessutom har ju lagen faktiskt inte förändrats som sådan och den är trots allt överordnad, säger Therese Reitan.

– Sedan behöver man alltid följa policyprocesser fram till slutmålet, individen. Många klienter fick troligen möjlighet till LARO-behandling när de väl omhändertogs – enligt SiS har antal personer som får sådan behandling inom LVM-vården ökat de senare åren. Men det framgår ju inte av domarna.