Den nya månkapplöpningen – en fråga om status

– Vi undersöker hur denna nya statusjakt i rymden ser ut och vilka som är drivkrafterna bakom, säger Johan Eriksson som har skrivit artikeln tillsammans med forskarna Johan Lagerkvist vid Stockholms universitet och Lindy Newlove-Eriksson vid Försvarshögskolan.

Använder olika slags retorik

USA och Kina strävar båda efter status, men de gör det på olika sätt och använder olika slags retorik, konstaterar forskarna.

– USA presenterar öppet sitt pågående rymdprogram Artemis som en kamp för att bevara amerikanskt ledarskap och upprätthålla en USA-centrerad ordning i rymden. Kina har en mer återhållsam profil utåt som betonar fredligt samarbete och kollektiv nytta, samtidigt som de signalerar Kinas uppgång som en stor rymdmakt och stärker den inhemska regimens legitimitet, säger Johan Eriksson.

Kina har under 2000-talet metodiskt flyttat fram positionerna som en viktig rymdsupermakt, konstaterar han och räknar upp några exempel:

– De har en egen rymdstation, bygger nya rymdfarkoster och 2019 blev de först med att lyckas landa med en sond på månens baksida. De är på gång med att bygga ett eget globalt satellitnätverk och sommaren 2026 lyckades de bärga delar av en startraket, något som sänker kostnaden för framtida raketuppskjutningar. Man kan säga att Kina tänker långsiktigt och bidar sin tid.

Till skillnad från USA:s Artemisprogram som är en allians med omkring 70 stater samlar Kinas motsvarighet dock bara 13 stater, varav nästan alla är icke-demokratiska länder.

– USA:s allians är starkare, så statusmässigt ligger Kina efter, men det är tillräckligt för dem att de är nummer två i världen, säger Johan Eriksson.

Fler privata aktörer i rymden

En stor skillnad i dag mot Kalla krigets dagar, menar Johan Eriksson, är att det finns betydligt fler aktörer nu med intressen i rymden, både enskilda stater och aktörer från det privata näringslivet.

– Drygt 70 länder har egna rymdprogram med satelliter, men endast 16 länder har egen uppskjutningskapacitet. Näringslivet har varit underleverantörer tidigare när det gäller rymdteknik, men skillnaden i dag är att vissa privata aktörer inte bara bygger utan också är aktiva och har egna agendor, de både äger och kontrollerar olika system, säger Johan Eriksson och nämner till exempel Elon Musks SpaceX med en egen rymdbas med uppskjutningsramp i USA.

– En konsekvens av att privata rymdföretag får licenser för egen rymdverksamhet är att insynen minskar, då privata rymdföretag inte har samma skyldighet eller intresse av att öppet redovisa allt de gör.

FN:s rymdfördrag utmanas

Enligt FN:s rymdfördrag från 1967 ska utforskningen av yttre rymden ske ”för hela mänskligheten” och i fredligt syfte, inget land ska kunna göra anspråk på någon del av rymden och fördraget förbjuder militär närvaro och utplacering av massförstörelsevapen.

– Upprättar man permanenta baser på månen så sker i praktiken en kolonisering. När USA dessutom har planer på att utveckla säkerhetsgarantier mot eventuella inkräktare, så kallade safety zones, så är risken uppenbar att rymdfördragets förbud mot kolonisering av himlakroppar utmanas, säger Johan Eriksson.

Rymdfördragets princip om att rymden är till för fredlig verksamhet utmanas också av en allt tydligare militarisering av rymdverksamhet, berättar han och nämner allt fler militära satelliter, nya förmågor att använda vapen i rymden, samt utveckling av särskilda militära rymdförband som USA:s Space Force, som bildades 2017.

I studien uttrycker forskarna därmed oro över utvecklingen och konstaterar att utsikterna för en fortsatt fredlig rymdutforskning ser alltmer dystra ut.

– Det bottnar dels i den påpekade militariseringen av rymden, dels i att de ledande rymdnationerna är icke-demokratiska stater eller, som i USA:s fall, en stat med kraftig försvagning av demokratin i kombination med en allt tydligare ovilja att efterleva internationell lag och internationella överenskommelser, säger Johan Eriksson.