Dela

Facebook Mail Twitter

2020-05-28

Outforskade vrak riskerar bli miljöhot och brickor i politiska spel

Arkeologer och historiker har visat sig vara föga intresserade av andra världskrigets lämningar på Östersjöns botten. Outforskade riskerar dessa vrak att hota Östersjöns bräckliga miljö eller bli en bricka i spelet för högerextrema krafter säger Anna McWilliams, samtidsarkeolog vid Södertörns högskola.

Student läser på en surfplatta

Slaget Atlanten beskrivs ofta som en kamp mellan de onda och de goda. Situationen i Östersjön var en helt annan och betydligt mer komplex. Något som också kan vara anledningen till att många länder i området inte intresserat sig för vraken som sjönk under andra världskriget.

— Det är mycket förknippat med skam tror jag, det är en jobbig historia att reda ut. Sverige deltog inte i kriget, men var en del genom att frakta järnmalm och soldater. Finland var fast mellan Tyskland och Sovjetunionen vilket inte var en lätt sits. Länge sågs Sovjetunionen som hotet från öst, men blev sedan en del av de allierade. Det blir lätt att diskussionerna fastnar i vad som var rätt och fel, vem som var ond eller god, säger Anna McWilliams som nyligen knutit ihop säcken på sitt projekt: A sunken war: the Baltic sea during second world war.

Kartlägga kunskapsläget

Under projektets gång är det framför allt två saker hon har försökt ta reda på: vad vet vi egentligen om vraken och andra lämningar från den här tiden samt varför intresset varit så litet för att ta reda på mer.

— På bottnen av Finska viken ligger stora mängder vrak, minor och minfästen kvar. Området var ett av de mest kontrollerade i hela Östersjön och både Finland och Tyskland försökte hindra Sovjetiska flottan från att nå ut den vägen. Längs polska kusten ligger spåren efter de människor som försökte fly i slutet av kriget. Men också soldater och fångar som skulle flyttas. Alla båtar som flöt fick duga som flyktmedel och de jagades sedan av sovjetiska u-båtar, krigsfartyg och flygplan, säger hon.

Ointresset från myndigheter och forskare kan tyckas vara ett litet problem. Vad spelar det för roll att de ligger där, de gör väl ingen skada? Men faktum är att det är precis vad som kan hända. Gammalt bränsle kan läcka ut när skroven rostar sönder och skada Östersjöns redan hårt ansatta miljö. Outforskade riskerar lämningarna också att användas som politiska spelbrickor.

Bättre förstå vår historia

Precis innan krigsslutet, våren 1945, besköt brittiska flygvapnet två fartyg utanför den tyska kusten. Cap Arcona och Thielbeck gick till botten och tusentals människor miste livet. Passagerarna visade sig inte alls vara soldater, utan fångar från koncentrationslägren som tvingats ombord. Exakt vad nazisterna hade för planer för fartygen vet vi inte. Fynd från vraken visar dock att tillräcklig räddningsutrustning saknades och troligt är att de skulle sänkas för att sopa igen spåren efter Förintelsen.

Händelsen är obekant för många, men har fångats upp av nazistiska organisationen Nordfront där den används som ”bevis” för att tyskarna försökte rädda lägerfångar.

— Egentligen skulle man kanske bortse från sådana artiklar, men det är intressant att se hur de använder det som hände för att omförhandlar verkligheten. Och det är också faran, om inte arkeologer och historiker studera vrak och andra lämningar, ja då lämnar man fältet öppet för andra att göra sina tolkningar som inte stämmer överens med vad som verkligen hänt, säger Anna McWilliams.

Att reda ut, inte bara var lämningar finns, utan att noggrant undersöka dem kan göra att vi förstår vår historia bättre.

— Med ny kunskap kan vi ifrågasätta och utmana historiska föreställningar. Historiska dokument från kriget är inte alltid tillförlitliga. Fysiska lämningar har också en fantastisk möjlighet att göra saker och ting verkliga.

Dela

Facebook Mail Twitter

Sidan är uppdaterad

2020-05-28