Reportagegenren har följt Cecilia Aare genom hela hennes karriär. Först som journalist och tidskriftsredaktör och sedan som högskolelektor och författare.

– Reportage är en sådan häftig genre. Jag älskar journalistik och jag älskar litteratur och bra romaner. Och det betyder ju att jag älskar berättelser. Och reportaget, det är journalistik i berättelsens form. Så där förenas mitt eget samhällsengagemang med min kärlek till berättelser.

2011 skrev hon högskoleläroboken Det tidlösa reportaget och för två och ett halvt år disputerade hon med en avhandling om reportagegenrens berättelseteori, eller narratologi. Det är också ett perspektiv som hon tagit med i sin nya bok för att undersöka hur reporterns engagemang kommer till uttryck i reportaget.

– Det är så kul med reportagegenren, att reportage kan berättas på så många olika sätt. Så jag ville ge lite av en palett för att visa det. Det kan berättas i första person och tredje person, man kan se människorna från utsidan eller man får titta in i deras tankar och känslor. Eller så skriver man opinionsjournalistik där man använder reportagegenren för att bedriva opinion i en fråga.

"Reportagens form är förvånansvärt lik över tiden"

Boken handlar om det sociala reportaget och lyfter fram sju reportrar som under 1900-talet har hyllats av omgivningen för sitt engagemang. Cecilia Aare gör nedslag vid olika tidpunkter: 1910-talet, 30-talet, 50-talet, 70-talet, 90- och -00-talet för att teckna en bild av reportagets utveckling i Sverige. Reportagen sätts i relation till idéströmningar som präglade tiden då de skrevs och de har valts både för att de speglar tidsandan och för att de representerar olika sätt att berätta.

– Det finns många myter kring sociala reportage i Sverige, just att reportern ska glömma sig själv och arbeta för de svaga och vilja förändra världen. Och då finns det ju ett antal reportrar som har mer eller mindre ikonisk status. Jag var nyfiken på att titta närmare på de här reportrarnas texter för att se på vilket sätt deras engagemang förvandlas till text och vad som händer med engagemanget på vägen till text.

Just 1910-talet är en avgörande tid för den svenska reportagegenren, enligt Cecilia Aare. Det är då den ”moderna reportern” föds, lämnar redaktionerna och ger sig ut i folkmyllret för att berätta om sin verklighet. Ester Blenda Nordström wallraffar som piga och Gustaf Hellström blir Sveriges första fast anställda utrikeskorrespondent.

I själva berättandet finns både sådant som är präglat av sin tid, och sådant som är tidlöst.

– När det gäller reportagens form är den sig förvånansvärt lik över tiden, säger Cecilia Aare.

Tydlig tidskomponent i författarens värderingar

1915 rapporterar Gustaf Hellström från första världskriget och besöker de franska skyttegravarna. Redan då använder han samma berättarteknik som man sedan hittar hos författaren Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpriset i litteratur 2015, alltså hundra år senare.

– Även på andra sätt var både Nordström och Hellström före sin tid rent stilistiskt. De skrev med stildrag som litteraturvetare annars brukar peka ut som typiska för postmodernismen.

När det gäller värderingar i texterna är det lättare att hitta en tidskomponent. Här finns till exempel tidsanknutna värderingar i form av idealisering och romantisering, men också i form av negativa fördomar. Ett exempel är Barbro Alving, mer känd som Bang, en av 1900-talets mest ikoniska reportrar som under 50-talet reste runt i Norrland. Enligt Cecila Aare hade Bang en nästan kolonial blick på norrlänningar som skildras som exotiska djur som myndigheterna i folkhemsanda skulle uppfostra till att äta mer frukt, ha bättre hygien och läsa fler böcker. Ester Blenda Nordström skrev nedlåtande om pigor och samer, och i Jan Guillous texter märks 70-talets vänstervindar tydligt av.

– När jag började titta på dessa sju hyllade reportrar så tänkte jag att mina analyser skulle ge positiva bilder av deras texter, men så blev det inte riktigt. Det visade sig att det hos flera av dem finns sådant som jag menar hindrar engagemanget, som många gånger handlar om fördomar som är knutna till den tiden de levde i, och ofta märks i synen på människor som tillhör vissa grupper, säger Cecilia Aare.

Den största negativa överraskningen var enligt henne författaren Ivar Lo-Johanssons resereportage från slutet på 1920-talet. Hans reportage innehåller nedsättande och fördomsfulla påståenden om kvinnor och olika folkgrupper, något som inte uppmärksammats av de litteraturvetare som ägnat sig åt hans skönlitterära verk.

– Man tror inte att det är sant när man läser vad han skriver om kvinnor i Londons East End till exempel, hans kvinnosyn är vidrig. Detsamma gäller synen på judar, romer och kineser. Och ändå har han tidigare lyfts fram som en av det svenska sociala reportagets portalfigurer.

Överblick över reportagets historia

Förutom att ge en bild av hur berättandet sett ut, ger boken en överblick över det svenska reportagets historia under 1900-talet, något som inte gjorts tidigare, enligt Cecilia Aare.

– Den här boken är lite en syntes mellan de mer praktiska och de mer teoretiska infallsvinklarna och jag hoppas att alla som tycker som jag att det är kul med reportage vill läsa den. Om man har teoretisk koll på narratologi och berättelseteori så får man se vad man kan göra med narratologiska verktyg. Men även om man bara är någon som tycker om att läsa reportage så får man förhoppningsvis lite koll på genrens utveckling och olika sätt att berätta.