I början av 2000-talet riktades kritik mot landets poliskår och dess organisation. Uppdelningen i självständiga myndigheter gjorde att poliser i olika delar av landet inte ens kunde ta del av varandras rapporter. Kritikerna pekade på brister i samordningen och organisationen ansågs ineffektiv. Att det krävdes något nytt var därmed ingen kontroversiell åsikt. Efter år av förberedelser lanserades den nya polismyndigheten i januari 2015.

– Syftet med reformerna var bland annat att få en tydligare samordning och ledning av polisen. Så har det blivit. Nu kan man peka med hela handen ända från toppen och rikta resurser dit de behövs. Vilket också gjordes till exempel i samband med den stora flyktingkrisen 2015, säger han.

Fel i genomförandet

Anders Ivarsson Westerberg har intervjuat anställda inom polismyndigheten och gått igenom stora delar av de förarbeten, utredningar och annan dokumentation som togs fram inför reformen. I rapporten Reform i uniform – Polisens stora omorganisation pekar han ut en rad punkter där det gått fel. Ett sådant exempel är själva genomförandet.

När den nya organisationen skissades fram baserades grupper och enheter på vad varje medarbetare i huvudsak arbetade med. Problemet var att många arbetade till 50 procent med en sak, 25 procent med något annat och ytterligare 25 med en tredje uppgift. Roller som hade samma huvudsakliga arbete placerades i samma enhet. Därefter placerades de nya enheterna på olika nivåer i organisationen.

När den nya strukturen var på plats flyttades den befintliga organisationen in i den nya.

– Rent konkret innebar det att man satt med Excelark och ”mappade” in folk, det kallades också för just det: inmappning. Människor hamnade i helt nya grupper som kunde vara placerade på helt nya ställen i organisationen och gamla grupper splittrades. Även de som fungerat bra, säger Anders Ivarsson Westerberg.

Den nya organisationen betydde också att områden som tidigare legat på lokal nivå, som ungdomsbrottslighet och våld i nära relationer, flyttades till en centralnivå. Konsekvenserna av detta blev att många uppfattade att de tappade den lokala förankringen som är viktig vid den typen av brottsbekämpande verksamhet.

Konsekvenser för glesbygdspolisen

Reformen har också fått negativa konsekvenser för polisens verksamhet i glesbygd.

– Omorganisationen syftade till att standardisera och det passar sällan glesbygden. För att polisverksamhet ska fungera, tror jag, måste man anpassa den efter de lokala omständigheterna. Men det har reformen inte tagit hänsyn till, säger han.

I samband med att reformen sjösattes klev Dan Eliasson in som Rikspolischef. Han har mer än någon annan kommit att personifiera den stora omställningen. Och kritiserats hårt både i media och av den egna organisationen. Men han har fått oförtjänt mycket kritik, säger Anders Ivarsson Westerberg.

– Han blev en syndabock utan att ens ha varit med och tagit fram reformen eller för den delen bestämma hur den skulle se ut, säger han.

Får Anders Ivarsson Westerberg titta i spåkulan tror han att en ny reform är att vänta för att åtgärda de problem som uppstått.

– Jag tycker man ska ta till vara den kunskap som finns kring omorganisationer av den här typen. Dels den inom akademin, dels genom att titta på hur andra gjort. Och inte ta allting på en och samma gång, säger han.