Går bakom hajpen

I sina studier hon velat gått bakom hajpen och se vad makers egentligen gör. Hon har studerat hur de samspelar samt hur de använder och förstår maskinerna och materialen. Hon definierar making som en kreativ praktik som kombinera gammalt hantverk av trä, textil och metall med ny teknik som sensorer, minidatorer och kod. Fokus har framför allt legat på svenska förhållanden men hon har också besökt makerspaces i till exempel Tallinn, Berlin, Helsingfors, Köpenhamn och San Fransisco.

− Det finns väldigt många likheter, det är till exempel intressant att det är ungefär samma karaktärer oavsett vilket land man är i. Absolut är alla individer, men man hittar nörden, eldsjälen, kreatören. Det är samma pusselbitar där alla bidrar med sin kunskap, säger Sophie Landwehr Sydow.

Tre koncept för att beskriva makerrörelsen

I sin avhandling presenterar hon tre koncept som är centrala för hur makerrörelsens sätt att arbeta och som beskriver interaktionen mellan människa och maskin. Detta är kärnan i hennes studier och det främsta bidraget till forskningen.

1. Material literacy – ”materiell läskunnighet”. Med djup kunskap om råmaterial, komponenter och tillverkningsprocesser i olika tidsperioder kan makers läsa in viktig information i artefakter. ”De läser digitala och fysiska artefakter som vi andra läser böcker”, säger hon.
2. Machine sensibility – ”maskinkänslighet”. Man kan tro att det bara är att trycka på en knapp så gör maskinen jobbet. Men Sophie Landwehr Sydow visar att det krävs erfarenhet och fingertoppskänsla för att få exempelvis en 3D-skrivare att skriva ut rätt. ”Det händer mycket i samspelet mellan människa, maskin och material”, säger hon.
3. The pliable machine – ”den fogliga maskinen”. Inom exempelvis spelvärlden är det vanligt att ”modda”, det betyder att spelaren modifierar något befintligt. Modding är centralt även inom makervärlden. ”I händerna på en maker blir en till synes statisk maskin något föränderligt. Det är en pågående process”, säger Sophie Landwehr Sydow.

När hajpen lagt sig

2005 brukar räknas som år 0 för makerrörelsen. Det var ett år då flera olika patent gick ut, smartphones hade börjat komma och de numera stora sociala nätverken tog sin början. Makerspaces poppade upp som svampar ur marken, på museum, bibliotek, universitet och som communitydrivna projekt. Men detta var under en period då såväl material som teknik fanns i överflöd. Under de sju år som Sophie Landwehr Sydow har något hänt.

− I dag har resurserna blivit färre, leveranstider längre och för vissa delar är tillgången begränsad. Vad blir då nästa steg? Nu blir det intressant att prata om hur vi förhåller oss kring det vi redan har, kring att förbättra och hacka för att hålla vid liv. Min avhandling har inte handlat om hållbarhet, men kom på ett sätt att avslutas så ändå, säger hon och fortsätter.

− Makerrörelsen visar att det finns ett alternativt sätt att hantera hur vi gör saker. Det är en kollektiv rörelse i en tid som kanske inte är så kollektiv. Ofta vill personer som är engagerade inom making utmana det klassiska slit och släng-samhället, det man säger här är att vi måste hitta mer kollektiva sätt att arbeta och lösa problem. Särskilt i den svenska kontexten, i San Fransisco är det fler som bygger för att slå igenom stort och det fokus på småskaliga företag. I Sverige är makerrörelsen färgad av arvet från föreningslivet och studiecirklar. Det tycks påverka även drivkrafter, säger Sophie Landwehr Sydow.

Vad kan vi lära oss?

Makerrörelsen har gett oss allt från självspelande jättepianon, drönaren och 3D skrivaren som har utvecklats genom den och visirfästen nätverkades kring och skapades som var till stor hjälp under pandemin. Det är en rörelse av människor som inte är rädda för att testa och som ställer sig frågan vad kan vi med vår kompetens bidra med. Det kan vara taffligt, det kan vara konstnärligt, det kan ha samhällsnytta.

− Det finns ett värde i att allt det får finnas samtidigt, det lekfulla och det nyttiga. Makerrörelsen samlar personer från olika bakgrund, med olika kompetenser. De lär oss att se teknikens möjligheter och ta hand om befintliga resurser, avslutar Sophie Landwehr Sydow.