Sedan 1960-talet har en snabb teknologisk utveckling skett inom medierna, och därmed också en ökad bevakning av och ökad press på våra politiker. När makthavarna tvingas möta upp denna ökade efterfrågan med mer resurser inom kommunikation får det stora konsekvenser för hur makten fördelas och för journalisternas relation till politikerna. Denna maktomfördelning står i fokus i Karl Magnus Johanssons nya bok The Prime Minister-Media Nexus: Centralization Logic and Application.

– Med den här boken har jag kunnat förverkliga något jag ville göra redan när vi startade forskningsprojektet som jag har varit projektledare för. Jag ville titta på vilka maktförskjutningar som följer av mediefaktorer med en tydlig statsvetenskaplig ingång. Den forskning som finns går oftast in på personfixeringen i media och jag menar att den missar de organisatoriska, institutionella förändringarna som jag behandlar i boken, säger Karl Magnus Johansson som är affilierad professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

Påverkar vem som får makt

Dessa organisatoriska förändringar inom regeringen innebär alltså att omfördelningen av resurser för kommunikation, PR och presskontakter successivt gått mer mot centrum, mot statsministerns kansli. Det innebär en institutionell förstärkning av centrum och av politiska hierarkier som får konsekvenser inom flera områden.

Bland annat ser Karl Magnus Johansson att när statsministerns kansli har kontroll över stora delar av kommunikationen och över vem som får tillträde och vem som inte får det, styr de även över vilka ministrar och därmed vilka frågor som syns i medierna och i slutändan också vem som får ökad eller minskad makt.

– Vissa frågor och vissa ministrar hamnar mer eller mindre i mediernas fokus, till exempel energifrågor just nu, och det kan stärka eller försvaga ministrar. På så vis kan regeringens kommunikation påverka vilka som får makt genom att synas i media.

"Allvarliga konsekvenser för demokratin"

Enligt Karl Magnus Johansson blir en konsekvens av detta att transparensen riskerar att minska avsevärt. I de intervjuer doktoranden i projektet gjort med journalister blir det tydligt att deras insyn minskat och att kontakten nu vanligtvis går genom Regeringskansliets pressekreterare som i högre grad nu än tidigare styrs från centrum. Tiden då journalister hade direktnummer till ministrarna verkar vara förbi.

– Vissa journalister säger att de är i händerna på pressekreterare. Poängen med kommunikation borde vara att främja kommunikation i stället för att täppa till. Det har allvarliga konsekvenser för demokratin och för den journalistiska professionen och innebär en risk för självcensur för journalisterna.

Denna bild delas i allt väsentligt även av pressekreterarna själva som i intervjuer bekräftar att de på regeringssidan ser fler gemensamma möten och avstämningar med statsministerns kansli. Pressekreterarna rekryteras också i högre grad inom partierna och inte lika ofta från medierna som tidigare.

– Det innebär en ökad politisering och partilojalitet. Kommer man från media kan man ha andra ingångar än blind partilojalitet, så det innebär en förskjutning som ytterligare ökar slutenheten när man bara ser till vad som är bra för ministern och partiet.

Har skett av nödvändighet

Men Karl Magnus Johansson vill också framhålla att allt detta inte nödvändigtvis ingår i en lömsk plan av de styrande för att öka sin makt.

– Mycket av det som skett är av nödvändighet. Man kan tolka in en massa maktpolitiska avsikter, men det finns funktionella behov som man måste svara upp mot och det får konsekvenser som kanske inte var avsedda. Det kanske inte är statsministern som aktivt väljer en viss organisationsform och att förstärka sin makt, det kanske blir så just på grund av de funktionella behoven.