Torka, skogsbränder, översvämningar. Klimatförändringarna väntas få betydande konsekvenser för hur vi lever våra liv och för vår natur. Det ställer krav på anpassning. Hur det ska gå till och vilka åtgärder som behöver vidtas går att läsa om i en rad olika handlingsplaner, riktlinjer och åtgärdsprogram. Men hur mycket de här dokumenten faktiskt bidrar ifrågasätts nu av forskare.

— Policy för klimatanpassning inom EU är inte särskilt ambitiösa. I grund och botten handlar det om att fortsätta på den inslagna vägen. I Tyskland är det ungefär på samma sätt, faktiskt överraskande få skillnader då Tyskland ofta ses som ett föregångsland, säger Elise Remling, doktorand i miljövetenskap som i dagarna disputerar med avhandlingen Adaptation, now – Exploring the politics of climate adaptation through poststructuralist discourse theory. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Genom att studera policy för klimatanpassning från olika styrorgan på internationell nivå, inom EU och i Tyskland, har hon försökt förstå hur vi som samhälle pratar om problemen kring klimatet. Hur beslutsfattare talar om problemen och hur verksamheterna styrs av de idéer som lyfts fram. Det hon möts av är dokument fulla av motsägelser.

— Det talas om deltagande från olika intressenter inom EU, det ses som något viktigt. Men när det väl kommer till kritan så nämns inte så mycket kring detta i policy, hur det ska gå till. Det sägs vara viktigt, men matchas inte i dokumenten, säger hon.

Klimatanpassning i policy har fått en mycket teknisk tolkning säger hon. Det handlar om barriärer för höjda vattennivåer och asfalt som kan stå emot högre temperaturer. Diskussionerna förutsätter också rationalitet. Men människor är inte alltid rationella varelser och bygger inte sina beslut på siffror. Människors känslor och upplevelser saknas i diskussionerna om klimatanpassning.

Men de saknas inte i kommunikationen. Åtminstone inte på nationell nivå. När senaste handlingsplanen för klimatanpassnings skulle presenteras för tyska medborgare var informationsmaterialet fullt av bilder på barn och välkända närmiljöer. Bilder som talar direkt till människors känsla av identitet. Det är bilder på glada människor i parker och vackra naturmiljöer. Men också byar med korsvirkeshus där floden intill svämmat över.

— Ofta är det positiva bilder eller bilder som ger en känsla av plats som vi kan identifiera oss med. Bilderna talar till oss och ska försäkra oss om att allt är omhändertaget. De ska skapa stöd för de handlingsplaner som tagits fram, säger Elise Remling.

När beslutsfattare och styrorgan väl sitter vid planeringsbordet tycks de allt som oftast tänka i nationella och geografiska silos. Till exempel kan det i Sverige finnas en handlingsplan med åtgärdsförslag. Men den tar inte upp hur de åtgärderna påverkar andra länder. De tar inte hänsyn till att vi lever i en global värld, säger hon. Att länder kopplas samman av såväl natur som ekonomi och socialt på grund av till exempel den fria rörligheten inom EU.

— På en lokal nivå kan jag förstå det, man bryr sig i första hand om människor i ens närhet. Men på EU-nivå där de har ansvar för 28 medlemsländer? Om man inte tar hänsyn till hur en åtgärd i Tyskland påverkar Polen, eller tvärt om – vad är poängen?

Vad innebär det här för klimatarbete i stort?

— Min åsikt är att klimatförändringarna är ett problem som kommer att påverka hela världen. Och det är ett problem som diskuterats sedan 1990-talet. Nu har vi Parisavtalet som hyllats. Men om man tittar på vad länderna faktiskt gör för att minska utsläppen, vilka löften de avgett – så är åtgärderna inte effektiva nog. Vi är på väg mot en ganska dramatisk situation. Och det tas inte på allvar i det material jag studerat, säger Elise Remling.