När Raili Uibo frågade queera personer i Estland hur skapar de skapar sina familjer möttes hon av förvirring: ”Vad menar du? Jag har ingen partner eller barn. Mina föräldrar?”. Att föreställa sig en familj utanför normen av föräldrar, monogama parrelationer eller barn var främmande för flera av dem som intervjuades. Istället fick Raili Uibo hitta andra ord för att närma sig svaret på hur de skapar sig sina relationer. Och hon landade i ett begrepp som kan liknas vid svenskans nära och kära, på estniska lähedased. Då öppnades samtalen upp och en lång rad andra relationer dök upp som centrala de människornas liv.

Skillnader i sociala skyddsnät

Omständigheterna under vilka människor lever i Estland och Sverige skiljer sig åt. Till exempel ser de sociala skyddsnäten olika ut och i Estland är man i högre grad beroende av familjen för att klara sig ekonomiskt. Den offentliga sektorn och den sociala välfärden i landet har de senaste 30 åren drabbats av stora nedskärningar. Detta skedde dels efter Sovjetunionens kollaps, dels som ett resultat av den aggressiva nyliberala politik Estland fört under flera år berättar Raili Uibo.

Det gör att queera personer ibland tvingas bo hemma, trots att relationen till föräldrarna inte är bra.

– Om vi tänker på ”nära och kära”. Att vara nära varandra kan vara fysiskt nära, att ni bor tillsammans för att ni inte har något val. Men det betyder inte att ni är emotionellt nära, ingen närhet skapas. Men ändå är ni i en relation och bundna till varandra. Banden är inte alltid positiva. Det är en viktig skillnad från västerländsk forskning.

Som exempel lyfter hon en berättelse om en person vars partner är transperson. Föräldrarna hatar partnern, men de kan inte flytta för de har inte råd.

– Banden finns inte alltid för att man älskar varandra utan för att man är utlämnade till varandra. Då är det en helt annan sak än att prata om family of choice som det talas om i västerländsk forskning och kultur - man kan inte prata om valfrihet, man kan inte alltid välja, säger hon.

Queer opacity

I sin avhandling skriver Raili Uibo också om det hon kallar queer opacity, eller hur människor hanterar sin queerhet. Och det kan beskrivas med just ordet opacitet som används för att beskriva hur genomskinligt något är.

– Det är som frostat glas, ljuset går igenom men inte helt. Så hanterar många personer i studien sina liv. De dolde inte sin queerhet, men de var ganska vaga i sina uttryck. Det är till exempel ovanliga att öppet deklarera: ”jag är gay”, ett komma-ut-moment. Det går utan kommentarer, säger hon och fortsätter:

– Men att inte kunna sätta ord på en relation eller vem man är, är inte heller alltid betungande. Den här västerländska tanken att man måste få prata om sig själv precis så som man är, man måste få komma ut - om man inte får det då är man hämmad. De resonerar inte så nödvändigtvis. De lever sina queera liv, många är aktiva inom hbtq-rörelsen. De döljer inte sina liv, men att sätta ord på det kan vara problematiskt, säger hon.

När queera personers relationer studerats tidigare har det ofta gjorts ur ett västerländskt perspektiv med tankar om valfrihet, att man kan välja sin familj och sina sammanhang. Men det har också ofta handlat om studier av sexuella eller emotionella relationer. Med sin avhandling hoppas Raili Uibo att hon nu bidragit med nya tankar och vidgat perspektiven. Och att nära relationer handlar om långt mer än kärlek och familj.