Dela

Facebook Mail Twitter

Ny forskning: digital teknik skapar inte nya kommunikationsbehov

Digitala medier genomsyrar våra liv, så även flyktingars. Men att de i grunden revolutionerat behoven och vägarna för kommunikation stämmer inte visar en ny avhandling från Södertörns högskola. Samhället avspeglas i flyktingläger, oavsett tid, och mediepraktiker- och teknologier synliggör vilka som får vara en del av samhället. Och vilka som inte får det.

Student läser på en surfplatta

− Idag finns en stark diskurs av att digitala medier och teknologier har revolutionerat samhället och att flyktingars upplevelser idag är så extremt digitaliserade, att allting skulle vara så nytt. Men mina studier visar att existentiella mediepraktiker alltid har funnits. Flyktingars behov av att hålla kontakt med eller hitta sin familj har alltid funnits. Det är klart att det är revolutionerande hur digitala medier genomsyrar våra liv, men tittar man historiskt blir det synligt vilka praktiker det egentligen är som överförs till en annan teknologi, säger Philipp Seuferling, nybliven doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

Philipp Seuferling har som doktorand varit knuten till forskarskolan Baltic and East European Graduate School, och tjänsten finansierades av Östersjöstiftelsen.

Avhandling Media and the refugee camp - The historical making of space, time, and politics in the modern refugee  Länk till annan webbplats.regime Länk till annan webbplats. finns tillgänglig via Högskolans skriftserier.

Ämnet för hans avhandling är mediepraktiker- och teknologier i tyska flyktingläger, under dels efterkrigstiden, dels 1980- och 90-talen. Philipp Seuferling har studerat vilken roll olika medier har spelat historiskt. Det kan röra sig om hur flyktingar lyssnade och sände radio, använde och producerade tidningar men också så kallad förvaltningsmedier så som register och id-formulär. Definitionen av medier är således väldigt bred. Han har till exempel också inkluderat arkitektur som ett medium för att möjliggöra och styra kommunikation.

Aktivism i flyktingläger

Studien visar på en hel del likheter i användningen av mediepraktiker- och teknologier mellan de två perioderna. Men också olikheter.

− Under 1980- och 90-talen kommer aktivismen in som mediepraktik, alltså att flyktingarna i lägren använde olika medieteknologier för att visa sitt missnöje med att å ena sidan vara frånkopplade från samhället men å andra sidan vilja vara mer frånkopplade från viss teknik; så som övervakning, registrering och kontroll, säger Philipp Seuferling.

Behovet att protestera mot lägret genom exempelvis affischer och egentryckta magasin var något som dök upp först under denna period.

− Flyktingpolitiken blev under de åren mycket mer rasistisk, uteslutande och segregerande. Mediepraktiker som protester och aktivism blev mer synliga för att de helt enkelt var mer nödvändiga. Läser man istället källorna från 1950-talet så får man uppfattningen att samhället faktiskt ville hjälpa människor genom att skapa system som vid den tiden ansågs rättvisa, säger han.

Förklaringen till den utvecklingen kan delvis ligga i att flyktinggrupperna var andra. Efterkrigstiden handlade om den egna befolkningen, människor från koncentrationslägren och flyktingar från grannländer framför allt i Östeuropa. Under 1980–90-talen kom flyktingarna oftast från det före detta Jugoslavien, Iran, Libanon och Vietnam.

Motsägelsefulla platser

Även in på 1990-talet är det faktiska läger som människor placeras i. I efterkrigstiden fick flyktingar bo i regelrätta läger, baracker till exempel. Men den typen av läger återfinns även i mer modern tid med containerboende, men också hotell som fungerade enligt samma princip. Egentligen handlar det inte så mycket om fysiska platsen, utan att se platserna mer som institutionaliseringssystem och möjligheten att övervaka människor. I avhandlingen resonerar Philipp Seuferling kring lägret som en mycket motsägelsefull plats och beskriver dem som heterotopiska platser. Ett begrepp som kommer från filosofen Michel Foucault och handlar om platser som ses som avskilda från samhället. Platser där personer som inte anses passa in i samhällets normer placeras, platser som är samtidigt innanför och utanför det “normala” samhället.

− Flyktingläger är också en sådan plats där det förhandlas vem som tillhör samhället och vem som inte gör det. Det gäller andra regler för flyktingar, de har inte samma rättigheter och kan inte bete sig på samma sätt. Och trots att Tyskland under senare tid hade möjlighet att placera flyktingar i andra former av boenden valde man ändå att ha kvar konceptet för att det var ett mycket mer effektivt sätt att förvalta människor. Och förhindra att de stannar. Ett exempel är hur flyktingar fick bo på hotell, men som var övervakat där de bara fick köpa mat i en särskild butik på hotellet.

Förhoppningen är nu att hans forskning kan bidra till förståelse kring hur medieteknologier förhåller sig till flyktingpolitiken och flyktingupplevelsen. Att det visserligen inte är så revolutionerande men ändå existentiellt viktig.

− Och att det är viktigt att politisera mediepraktiker- och teknologier, fundera kring hur de ska och kanske inte ska användas i flyktingpolitiken, säger Philipp Seuferling.

Dela

Facebook Mail Twitter

Sidan är uppdaterad

2021-10-27