– Det är kanske svårt att förstå idag, men när det kommer till den här maritima, nationella identiteten kan jag inte se något annat som är mer unikt för Sverige än just Evert Taube och denna hysteri för sjömansvisor som var mellan 1920 och 1960, säger Henrik Arnstad, adjunkt vid Södertörns högskola.

Skapade, eller konstruerade, nationella identiteter är nästan uteslutande inlandsfokuserade, berättar han. När nationalismen växte fram under 1800-talets slut blev Dalarna idealbilden av den skapade svenskheten.

– I Dalarna var man skyddad från ”de andra”, det är det Dalarna vi ser på Skansen idag. Men så händer det här unika, när den moderna musikindustrin föds, att Taube får en jättehit med visan Karl Alfred och Ellinor och skivbolagen pumpar in mer pengar och det skapas en hysteri kring sjömansvisor. Man skrev hundratals sånger och satte sjömanshattar på sångare som troligen knappt satt sin fot på en båt. Och detta omformade den nationella identiteten, från Dalarna, till Bohuslän och Roslagen, säger han.

Taubes arvtagare

De flesta som vuxit upp i Sverige har en relation till Evert Taube och flera av de andra vissångare som följde i hans spår, som till exempel Lasse Dahlqvist, Harry Brandelius och Karin Juel. På 1970-talet kom trubadurer som Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk. För att inte tala om Håkan Hellström som fört arvet vidare in i 2000-talet.

– Det har blivit en svensk självklarhet att sjunga visor om hur det är att vara på sjön. Jag tror inte att det är någon slump att vi är världens mest fritidsbåtstäta land per capita efter Norge. Är man svensk så gillar man sjön. Populärkulturen är enormt inflytelserik när det kommer till att skapa identiteter men är utifrån nationella identiteter ofta förbisedd i forskningen, säger Henrik Arnstad.